Ungdomsrån - Olika rapportering om orsaken
Både Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter har nyligen skrivit om ungdomsgäng som rånar andra ungdomar på mobiltelefoner. I GP kallas rånarna "invandrargäng", i DN "ungdomsbrottslingar". När bör man nämna kriminellas etniska ursprung?
Mönstret är detsamma i både Göteborg och Stockholm: ungdomsgäng från fattigare förortsområden rånar andra ungdomar, främst på mobiltelefoner men även på andra värdesaker. Cirka 85 procent av rånarna har invandrarbakgrund och offren är nästan alltid "svenskar".
Under våren 1998 började GP följa upp mobiltelefonrånen i Göteborg i en rad artiklar. Redan i början av rapporteringen talade man om att rånarna var "invandrargäng" och att de inriktade sig på svenskar (GP 980415, GP 980430). I en artikel med rubriken "Ännu ett rån mot en svensk" (GP 980525) skriver GP:
"Ytterligare en svensk tonåring har rånats bara för att han är svensk. De misstänkta rånarna är invandrare."
Sommaren 1999 skriver GP åter om problemet (990712). I en intervju med några "invandrarkillar" frågar journalisten hur det känns när media skriver att invandrarkillar rånar. De svarar att de inte vill att media skriver så eftersom "då kommer folk bara ropa blatte åk hem efter mig."
När DN rapporterar om mobiltelefonrånen i Stockholm tar tidningen upp frågan som ett ungdomsproblem och inte utifrån gärningsmännens etniska ursprung. I DN (980323) beskriver socialsekreteraren Ann Hellströmer problemet i en intervju:
"Killar från fattiga förorter och dåliga hemförhållanden rånar killar som har det bättre ställt".
Fråga om klass eller etnicitet?
På frågan om varför DN inte har tagit upp att den övervägande majoriteten av rånarna har invandrarbakgrund, svarar Lars Nilsson, redaktionschefen på DN:s allmänna redaktion:
- De etiska pressreglerna och DN:s policy är att man bara ska nämna nationalitet och etnisk bakgrund när det är relevant för sammanhanget. I fallet med rånarligorna är det inte relevant om killarna är invandrare eller har föräldrar med invandrarbakgrund. Det är mer en klassfråga. En del har föräldrar som har råd att ge sina barn en mobiltelefon. För det är ju inte så att invandrare har någon specifik gen som säger att de stjäl.
Men, säger Lars Nilsson, om skulle det visa att rånarna hade ett annat motiv till brotten, om det fanns ett "vi och de" med i bilden, då skulle den etniska tillhörigheten spela roll i DN:s rapportering. Då ska man inte heller förtiga det, säger han.
- Vi rapporterar ju exempelvis om den jugoslaviska maffian, för då har ju nationaliteten betydelse för brottet. Men en gång blev det inte bra. Vi skrev om gambierna som handlar med narkotika på Plattan och då blev det väldigt fel.
På GP menar Kenth Andreasson, redaktionschef för allmänna redaktionen, att det finns anledning att nämna rånarnas etnisk bakgrund:
- Vi följer de pressetiska reglerna. Nationaliteten måste vara relevant för sammanhanget och det anser vi att det är i det här fallet. Det är ju ingen tillfällighet att invandrargäng ger sig på svenskar. När det började komma in mängder av polisanmälningar under våren 1998 gick polisen ut med att det kunde finnas rasistiska motiv bakom. Vi gjorde också den bedömningen.
Kenth Andreasson menar att det är viktigt att man ger hela sammanhanget. Det anser han att GP gjorde.
- Först rapporterade vi själva nyheten. Därefter kontaktade vi olika invandrarföreningar som fick komma till tals. I senare artiklar har även invandrarkillar intervjuats.
Kenth Andreasson tror att det gör mer gott än ont att ange gärningsmannens nationalitet, eftersom det kan motverka fördomar. Genom att vara öppen med uppgifterna kan man förhindra onödig ryktesspridning, menar han.
- Jag tycker överhuvudtaget att debatten om det här släpar efter i Sverige. Det är inte förnedrande att skriva att en "35-årig iranier" har begått ett brott. Vi kan ju skriva "en 35-årig stockholmare", utan att det gör något. Alla vet ju ändå att inte alla stockholmare är kriminella. Det viktiga är sammanhanget, säger Kenth Andreasson.
Stor tolkningsfrihet
I antologin "Invandrare och massmedia" (1999) skriver Allmänhetens Pressombudsman, Pär-Arne Jigenius, att det har skett en påtaglig förändring i nyhetsjournalistiken det senaste årtiondet vad gäller publicering av namn och nationalitet.
På 80-talet var de flesta dagstidningar mycket försiktiga med att publicera uppgifter om utländsk härkomst. Det var ett uttryck för att man ville visa samhällsansvar och inte ville befrämja främlingsfientlighet. Den taktiken fick mycket kritik för att man då i stället riskerade att förtiga problem. En del kritiker ansåg också att media gick politikernas ärenden i flyktingfrågan.
I samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet har sedan medias attityd gradvis ändrats. Jigenius menar att det inte är lätt att fastställa vad som är orsak och verkan. Media har inte styrt den utvecklingen, den har bara hängt med den attitydförändring som skett i samhället i stort, skriver Jigenius.
I fallet med rapporteringen kring mobiltelefonrånen anser Pär-Arne Jigenius att varken GP eller DN har brutit mot de pressetiska reglerna. De riktlinjer som finns säger att man ska nämna etniskt ursprung om det är relevant för sammanhanget. Enligt Jigenius är tolkningsfriheten stor när det gäller att bedöma relevans.
QR kommer att följa upp nyhetsrapporteringen om det ökade antalet ungdomsrån med en artikel om samhällets åtgärder.
Källor:
"Invandrare och massmedia" Redaktör Anita Harrie. Nordstedt/Kunskapsförlaget/Svenska Journalistförbundet. Stockholm 1999.