Högerextremism - medias roll
QR om svensk högerextremism. Del 3: Nyhetsrapporteringen. Forskare, journalister, anti-rasister och högerextremister kritiserar medias rapportering om rasism och främlingsfientlighet.
QR:s granskning visar att media tenderar att antingen förstora eller förminska problemen med rasism och främlingsfientlighet. Medan vissa orter stämplas som rasistnästen tonas händelser på andra orter ned.
På liknande sätt framställs rasistiska brott ibland som enskilda incidenter och förövarna, ibland även deras offer, som vanliga bråkmakare. I andra fall beskrivs dåden som systematisk terror mot demokratin och dess företrädare.
Samma sak gäller rapporteringen om olika gruppers eller enskilda aktivisters ideologiska motiv. Sällan granskas radikala antirasisters metoder. Överhuvudtaget saknas ofta en fördjupad analys av orsaksammanhang.
Orsakerna till bristerna i mediarapporteringen är många, exempelvis tidspress och ren okunskap. Balansgången är svår och för de som närgånget granskar högerextremism tillkommer oron för repressalier. Dessa frågor behandlas i QR:s tredje och sista del i artikelserien om svensk högerextremism.
Klippan - rasismens högborg?
I en artikel med rubriken "Det blir krig om inget görs" behandlar Aftonbladet den 16 juni 1999 "de rasistiska motsättningarna i Klippan". Detta med anledning av att en 20-årig "invandrare" knivsskurits av en 18-årig kvinna i en krogkö i Båstad. Kvinnan är enligt Aftonbladet medlem i NSF och syster till den nazistsympatisör som dödade en afrikansk flykting i Klippan 1995.
"Dråpförsöket mot en 20-årig invandrare i lördags har gett ny näring åt hatet i det lilla samhället", skriver Aftonbladet. En "ung invandrarkille som vill vara anonym" säger att det snart blir krig om inte polisen gör något.
Förutom polisinspektör Tomas Forsberg, som inte känner igen sig i Aftonbladets beskrivning av "rasbråken", har reportern haft svårigheter med att hitta personer som vill uttala sig. "De är uppenbart rädda. Det är farligt att uttala sig om de rasistiska motsättningarna i Klippan", är Aftonbladets slutsats.
De händelser som Aftonbladet refererar till är, förutom knivmisshandeln i juni i år, mordet på en asylsökande från Elfenbenskusten 1995 samt beskjutningen och knivmisshandeln av "en invandrare" 1998. Av dessa tre dåd begicks det senaste alltså inte i Klippan utan i Båstad.
Till hösten presenterar Anders och Berit Wigerfeldt, forskare vid IMER på Malmö Högskola, en undersökning om händelserna i Klippan. De menar att mordet 1995 ledde till att massmedia stämplade Klippan som rasismens högborg, trots att invånarna själva uppfattade Klippan som en vanlig ort.
Genom att stämpla en ort och placera problemen där, slapp media att konfronteras med övrig diskriminering i samhället, den så kallade vardagsrasismen, menar Anders och Berit Wigerfeldt.
De hävdar att orsaken till att invånarna inte längre vill uttala sig i media är alltför stor negativ publicitet. Antirasistiska demonstrationer och andra positiva exempel på motåtgärder som vidtagits i Klippan har inte uppmärksammats i lika hög grad.
Vålberg - inte rasism?
I antologin "Mörk magi i vita medier" beskriver journalisten Bosse Lindquist händelserna i Vålberg 1995 och hur media i det fallet i stället blundade för rasismen på orten.
Familjen Labadi, värmlänningar med palestinskt ursprung, trakasserades av ett rasistiskt ungdomsgäng och media målade snabbt upp en schablonbild av familjen som offer, skriver Lindqvist.
Han hänvisar bland annat till mediaforskaren Ylva Brunes rapport "Vålberg i nyheterna - en kamp mellan tolkningsmönster" som kom ett år efter händelserna. Brunes undersökning visar hur mediernas beroende av svartvita historier med oskyldiga offer och onda förövare till en början styrde nyhetsbevakningen.
Men, skriver Brune, när det visade sig att polis, åklagare och andra myndighetspersoner i trakten inte ansåg att angreppen mot familjen handlade om rasism, ändrades mediebilden.
Dessutom hade familjen Labadi inte varit passiva offer utan tvärtom ingripit mot ungdomsgängets trakasserier. I intervjuer menade invånare och myndighetspersoner i Vålberg att "Labadis är inte Guds bästa barn själva" och "man måste vara två för att träta" och gav därmed en bild av att de hade sig själva att skylla.
Allt framstod som lugnt och normalt i Vålberg och som om polis, fritidsgård och skola hade läget under kontroll.
"I journalistiken återupprättades ett fridfullt och vanligt Vålberg, en normalitet där handlingskraft och problemformuleringar utgick från myndigheterna", menar Ylva Brune i en nyskriven artikel om nyhetsjournalistikens stereotyper och fortsätter:
"Just denna normalitet kan ur ett annat perspektiv beskrivas som en oproblematiserad rasism där det inte är onaturligt att kalla en kvinna för ‘negerhora', där rättsväsendet kallar brandbomber för påsksmällare och där kontinuerlig terror mot invandrare göms i tystnad." (Ur "Varför är kyrkan vitmenad? Nyheter på stereotypens svängtapp" Ylva Brune, JMG, 1999)
Enligt Bosse Lindqvist ledde medias bristande granskning till att trakasserierna av familjen Labadi kunde fortsätta ostört. Till slut tvingades de flytta från orten. 1997 kom en rapport från Centrum för folkhälsoforskning i Karlstad, "Rasistiska trakasserier. Exemplet Vålberg" som visar att trakasserierna hade pågått under en lång period, att de hade varit systematiska och ingått i ett bredare lokalt rasistiskt och främlingsfientligt sammanhang.
Förutom Labadis har minst tolv familjer med utländskt ursprung tvingats iväg från Vålberg efter liknande trakasserier.
Problematisk nyhetsvärdering
Historikern Heléne Lööw anser att nyhetsvärderingen som media medvetet eller omedvetet gör, påverkar hur och varför media tar upp en händelse. Hon säger till QR:
- Häromåret exploderade en kraftig bomb på en skola i Mora, där en överlevande höll föredrag om Förintelsen. En vaktmästare skadades och de inblandade fick höga straff trots deras ålder. Denna bomb fick några notiser, medan andra bomber sysselsätter hela media. Krasst uttryckt är det tyvärr ibland så att en bombskadad journalist är ett betydligt intressantare offer än en vaktmästare på en skola. En hotad kändis säljer bättre än misshandlade homosexuella och utbrända kvinnobokhandlar.
I "Mörk magi..." skriver Bosse Lindquist att "det ideala journalistiska arbetsstoffet utgörs av en konflikt som går att måla i svartvitt, utan närmare granskning eller fördjupning". Media vill oftast beskriva rasistiska brott enligt den enkla modellen med en förövare och ett offer.
Offret är "juden eller invandraren". När en händelse inte tydligt kan passas in i det mönstret, bortser media från den ideologiska bakgrunden till brottet, menar Lindqvist.
Okunskap om ideologin
"I mörk Magi..." beskriver han även hur media bortsåg från de ideologiska motiven bakom mordet på den svenske ishockeyspelaren i Västerås 1995. När det framkom att offret var homosexuell antog många journalister, enligt Lindqvist, att mordet inte hade något samband med förövarens nazistiska sympatier.
Han skriver att journalisterna troligen missade den kopplingen på grund av bristande historisk insikt, eftersom det inte verkar vara "ett accepterat faktum att homosexuella tillhör nazismens klassiska hatobjekt."
Gärningsmannen förnekade inte att han hatade homosexuella men i rättegången hävdade han att attacken enbart orsakats av den mördades sexuella invit.
Eftersom tingsrätten trodde honom fick gärningsmannen tillbaka sitt konfiskerade propagandamaterial som bland annat innehöll uppmaningar om "fri jakt" på homosexuella.
Genom att journalister tonar ner brottens ideologiska drivkrafter kan gärningsmännen och deras rörelser framstå som mindre farliga och systematiska än vad de egentligen är. Hoten underskattas, vilket sannolikt har fördröjt eller förhindrat myndigheternas reaktion, menar Bosse Lindqvist.
Även Heléne Lööw anser att media stundtals misstolkar ideologin och exempelvis missar verkligt grova rasistiska dåd därför att någon av gärningsmännen har "invandrarbakgrund".
Lööw anser att missarna till viss del beror på bristande kunskaper:
- Många journalister har en väldigt dimmig uppfattning om vad nazism och rasism är. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när vissa journalister ringer.
Offentlighet åt rasister?
Utifrån sina studier av TV:s nyhetsrapportering i början av 90-talet, visar mediaforskaren Birgitta Löwander i "Mörk makt..." hur media ibland riskerar att gynna rasism och främlingsfientlighet. Ett sätt kan vara genom att ge offentlighet åt rasistiska åsikter. Genom att bjuda in företrädare för rasistiska organisationer, sänker man tröskeln för vad som är accepterat eller tillåtet att säga offentligt, menar Löwander. I jämförelse med "de bråkiga antirasisterna" framstår på så vis emellanåt rasistiska företrädare som "the good guys".
Löwander är också kritisk mot att media framställer antirasister på samma sätt som rasister, som två olika gäng av bråkmakare. Man har misslyckats med att klargöra vad demonstranter och motdemonstranter står för, menar hon.
Heléne Lööw anser att man bör låta rasister komma till tals, exempelvis i intervjuer.
- Vi vinner ingenting på att bjuda dem på någon sorts martyrskap.
Rasister och antirasister förenade i kritik mot media
Efter det så kallade Nacka-attentatet den 28 juni riktade Anti Fascistisk Aktion, AFA, skarp kritik mot Radio Stockholm som den första juli uppgivit att den bombskadade journalisten och hans fru varit AFA-aktivister. I ett pressmeddelande dementerade AFA kopplingen:
"Vi tycker att det är sorgligt att journalister vill måla upp en politiskt motiverad fascistisk våldshandling som någonting så banalt som ett ‘gängkrig'."
AFA menade att informationen var falsk och att den kom från en fascistisk Internetsida.
Hemsidan ifråga tillhör Folktribunen, den så kallade "svenska motståndsrörelsens tidning" som hävdar att journalisten i själva verket är "en av ledarna inom våldsgruppen AFA." Folktribunen riktar i sin tur skarp kritik mot att media har valt att ignorera de "attentat mot yttrandefriheten" som journalisten och AFA gjort sig skyldiga till.
Den första juli publicerade Dagens Nyheter uppgifter från polisen om att den skadade journalisten är dömd för bland annat skadegörelse och sabotage riktade mot rasister och att bomben kan ha varit en hämnd för detta.
Samma dag dementerade journalistens fru påståendet i Rapport. Hon hävdar att det var parets journalistiska granskning av rasistiska grupper som var motivet till attentatet, och inget annat.
I SÄPO:s rapport "Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 1997" redovisas en rad brott med "politiska dimensioner" som begåtts av högerextrema och antirasistiska så kallade "autonoma" grupper.
Tidsbrist och rädsla för repressalier
Medias brist på fördjupad analys av den högerextrema rörelsen och dess framväxt är något som flera kritiker pekar på. Bosse Lindqvist anser att många journalister säkert upplever tidsbristen som ett hinder för tillräcklig kunskapsinhämtning. Han tror att utrymme för eftertanke och analys är nödvändigt om man vill kunna arbeta seriöst. I dag tvingas journalisten att förlita sig på andras påståenden, vilket gör det svårt att gå emot etablerade normer och förklaringssätt.
Lööw menar att framförallt riksmedierna ofta bortser från det lokala planet, såvida inget sensationellt inträffar.
- Men de långa utvecklingslinjerna missar de ofta, menar hon och påpekar att det är ganska naturligt att lokalplanet glöms bort med tanke på riksmediernas allmänna storstadsfixering.
Heléne Lööws främsta råd till journalister som ska rapportera om rasism och främlingsfientlighet är att läsa på mer samt att ägna sig åt sakliga granskningar av de olika gruppernas och partiernas politiska förslag.
Journalisten som utsattes för bombattentatet i Nacka arbetade tidigare för den anti-rasistiska tidningen Expo. Efter dådet intervjuades Kurdo Baksi, redaktör för tidskriften Svartvitt med Expo, i flera medier om de många rasisthot han och hans kollegor utsatts för.
Lööw, som länge och närgånget studerat svensk högerextremism, vill däremot tona ned risken för repressalier mot granskande journalister:
- Det beror på vem du är och vad du skriver. Jobbar du på ett stort mediabolag får du som regel hjälp av företaget att skydda dig. Men rent generellt sett är nog risken för regelrätta attentat liten.
Till skillnad från Arne Ruth, som tror att journalister kommer att undvika ämnet efter Nacka-attentatet (Dagens eko 990207), anser Heléne Lööw att mediarapporteringen kommer att fortsätta.
- En del kanske kommer dra öronen åt sig, osignerade artiklar kanske dyker upp, men jag tror inte att man kommer att skriva mindre. Det finns inget som tyder på det hittills i vart fall.
Fakta och mer information:
Brune, Ylva (red.) "Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism." Carlssons Bokförlag, Stockholm: 1998.
helene.loow@priminister.ministry.se Lööw, Heléne: "Nazismen i Sverige 1980-1997. Den rasistiska undergroundkulturen: musiken, myterna, riterna." Ordfront Förlag, Stockholm: 1998.
anders.wigerfelt@mah.se Berit & Anders, forskare vid IMER, Malmö Högskola. Ansvariga för "Projektet Klippan".
ylva.brune@jmg.gu.se Brune, Ylva 1996: "Vålberg i nyheterna - en kamp mellan tolkningsmönster". http://www.jmg.gu.se Institutionen för journalistik & masskommunikation, Göteborgs universitet.
Rantakeisu, Ulla; Almgren, Sabina; Starrin, Bengt "Rasistiska trakasserier - en studie med utgångspunkt från Vålberg." Centrum för folkhälsoforskning, Karlstad. 1997
http://www.motkraft.net/afa/ Antifascistisk Aktion, AFA
SÄPO:s rapport http://www.police.se/gemensam/rps/sapo/inled.htm "Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 1997"
Tidningen Expo, http://www.expo.se info@expo.se