Ungdomsrån - Splittrade åtgärder
Mobilrånen beskrivs som en orsak till att främlingsfientligheten riskerar att öka. Politiker, myndigheter och organisationer är alla överens om att någonting måste göras. Men vad? I en tredje och avslutande artikel om mobiltelefonrånen har QR granskat vilka åtgärder som vidtas för att komma åt brottsligheten.
Under augusti och september rapporterade media dagligen om den ökande ungdomsbrottsligheten. Till en början liknade inslagen och artiklarna varandra: de pekade på att antalet rån har ökat och lyfte fram enskilda händelser som exempel. Av artiklarna framgick även att majoriteten av rånarna har invandrarbakgrund.
Många av de som har hörts i mediadebatten menade att risken är stor för att rasism och motsättningar mellan ungdomar kommer att öka i och med uppmärksamheten. Bland andra säger Even Magnusson, en av de poliser som QR har talat med, att situationen är en krutdurk som hotar att explodera. Hardy Hedman, ordförande i Stockholms integrationsnämnd, säger till DN (10/9) att rånarna saboterar möjligheten till ökad integration för sina föräldrar och andra invandrare.
På senare tid har nyhetsrapporteringen även fokuserat på vad man ska göra åt den ökande brottsligheten, ökad rasism och ökad segregering av befolkningsgrupper.
QR har hört med ansvariga om vad som egentligen görs för att förändra situationen. Granskningen visar att det inte finns någon samordning mellan myndigheter, organisationer och ideella verksamheter för att komma åt brottsligheten. Polisen satsar extra resurser, medan gärningsmännen ofta går fria. Socialtjänsten har ingen särskild beredskap trots att många av gärningsmännen inte är straffmyndiga. Ideella verksamheter tar initiativ men kontakten med ansvariga myndigheter är än så länge bristfällig. Lika så går åsikterna om vad som är orsakerna bakom rånen isär.
Stöd till drabbade
På Citypolisens ungdomsrotel i Stockholm har man lagt extra resurser på arbetet med mobiltelefonrånen. Sedan maj 1999 bedriver de bland annat "Stödcenter för unga brottsoffer", i samarbete med Socialförvaltningen i Stockholms Stad. Syftet är att stödja de som blivit rånade. Bland annat hoppas man att fler ska polisanmäla rånen. Peter Ågren, kriminalinspektör på ungdomsroteln som också arbetar med stödcentret, säger till QR:
- Det är mycket oroande om man inte vågar göra en polisanmälan när man har blivit rånad. Det får inte bli så att gärningsmannen går fri på grund av det, eller ännu värre, att man tar saken i egna händer.
Registrering av unga
Sedan ungefär ett år tillbaka arbetar ungdomsroteln med att systematiskt videofilma ungdomar som misstänks begå brott. Filmerna underlättar i ett senare skede vid utpekande och identifiering.
I början av september gick polisen ut med att man nu även kommer att börja kartlägga ungdomar som rör sig nattetid i city. Namn och personnummer på ungdomarna registreras hos polisen. Därefter skickar polisen ett brev till föräldrarna, för att informera om var deras barn har varit. Nils-Ivar Jönsson, chef för Citypolisen i Stockholm sa i P1-Morgon (10/9) att föräldrarna som vårdnadshavare bör få veta om deras barn rör sig i osunda miljöer.
Genom registreringen hoppas polisen att föräldrarna kommer att bli mer engagerade i vad deras ungdomar gör. Metoden har väckt en del kritik i media för att vara integritetskränkande.
Medling
Medling som ett sätt att förmå gärningsmännen att sluta med kriminalitet har också diskuterats. Kristiina Andersson är socialsekreterare hos polisen i Göteborg och arbetar där med medling för ungdomar. Hon säger att tidigare undersökningar visar att 2 av 3 gärningsmän som går med på medling slutar med brott. Det kan bero på, menar hon, att medlingen bygger på frivillighet från båda parter. Även gärningsmannen är då motiverad till att träffa sitt offer.
Nu pågår det diskussioner om att lagstifta om medling, det vill säga att ta bort frivilligheten. Det vore synd, tror Kristiina Andersson, eftersom gärningsmannen då inte är motiverad på samma sätt som idag. I Göteborg har man arbetat med medling mellan ungdomar sedan årsskiftet och än är det lite tidigt att uttala sig om effekterna, menar Kristiina Andersson.
Thomas Fuxborg är kriminalinspektör vid City Span i Göteborg och han tonar snarare ner metodens effekt:
- Det här med medling är nog mest till för den drabbade som en möjlighet att bearbeta händelsen. Rånarna verkar inte ångra sig nämnvärt, eftersom de ändå i rättegång nekar till allt. Det kan nog till och med uppstå ett nytt indirekt hot under mötet eftersom gärningsmannen kan säga "jag vet vem du är".
Brandkårsutryckningar
I Göteborg arbetar polisen på ett annat sätt med ungdomsbrottsligheten. Man har ingen ungdomsrotel som i Stockholm, utan arbetar med "brandkårsuttryckningar". Om en viss typ av brottslighet plötsligt ökar, sätts 5-6 poliser på att enbart arbeta med den typen av brott. De senaste vårarna har mobiltelefonstölderna ökat, men eftersom Göteborg är mindre än Stockholm, är det lättare att få en översikt över de kriminella nätverken och därmed om än tillfälligt få stopp på brottsligheten.
I våras lyckades polisen i Göteborg gripa några av de kriminella ungdomarna. Genom videofilmer och konfrontationsvideor, kunde de flesta inblandade identifieras. Genom att visa filmerna för lärare som identifierade flera av ungdomarna kunde polisen så småningom gripa ett drygt tiotal. Efter det rådde en tid av inga eller få mobiltelefonstölder i Göteborg, men nu har det börjat komma in anmälningar igen, säger Even Magnusson, kriminalinspektör på Cityspan i Göteborg.
- Nackdelen med att vi inte har någon ungdomsrotel är att vi inte kan arbeta långsiktigt. Vi känner inte till de ungdomar som rör sig på stan och får inte den kontakten som man har om man finns där hela tiden.
Thomas Fuxborg säger också att det finns ett annat, nytt problem att komma tillrätta med. De flesta gärningsmän de griper är inte längre speciellt rädda för polisen. Han säger till QR:
- Det är obehagligt att se hur orädda de är redan i första kontakten. Det är stor skillnad jämfört med för några år sedan. De nekar till allt nu och verkar faktiskt ganska oberörda.
Många rånare inte straffmyndiga
I Sollentuna utanför Stockholm kan man också överblicka brottsligheten. I en intervju i DN (28/9) berättar närpolisen Anders Jacobsson att det inom kommunen finns 2600 ungdomar, men att bara cirka 20 sysslar med mobiltelefonrån. De få har ändå lyckats sätta skräck i många och invandrarfientligheten har ökat, säger han. I Sollentuna har man gått ut med ett brev till alla föräldrar och uppmanar dem till att vara observanta och att stötta sina barn med att göra polisanmälan.
När väl en polisanmälan har gjorts påbörjas arbetet med att försöka fälla gärningsmannen. Många av dem är under 15 år och är därför inte straffmyndiga. QR vände sig till socialtjänsten för att ta reda på hur de arbetar med ungdomarna. Hanteringen av dessa ungdomsbrottslingar följer samma mönster som vid annan brottslighet, men hur man gör individuella bedömningar kan skifta från olika socialkontor, berättar Anneli Ward, socialsekreterare i Norra Botkyrka:
- Det sociala arbetet handlar mycket om individuella bedömningar. Vår uppgift är inte att straffa, utan att vårda och det är en rad faktorer som vi tar hänsyn till. Om personen är under 15 år lämnar polisen över anmälan till socialtjänsten. Vi gör sedan bedömningen om vi ska göra en utredning. Den kan bestå av allt från att träffa familjen någon enstaka gång till regelbunden kontakt med familjen i några månader. Påföljden kan bli att personen omhändertas enligt lagen om vård av unga, LVU. Andra insatser kan t.ex. vara att personen får en kontaktperson eller kontaktfamilj.
Om personen är mellan 15 och 18 år kan åklagare väcka åtal. Tanken är fortfarande att ungdomar inte ska hamna i fängelse, utan att de istället ska dömas till ungdomsvård eller ungdomstjänst. I många fall leder åtalet bara till att den åtalade får betala böter, utan rättegång, berättar Anneli Ward.
Samverkan saknas
Från flera håll efterlyser man nu mer samverkan mellan myndigheter, organisationer och frivilliga verksamheter i arbetet mot ungdomsbrottsligheten.
På Citypolisens ungdomsrotel i Stockholm arbetar man för att i framtiden kunna involvera kyrkliga samfund, invandrarorganisationer och andra frivilliga verksamheter i arbetet. Arbetet med att bygga nätverk är dock, enligt Peter Ågren, ännu bara i sin början, men man räknar med att ett mycket bredare samarbete ska vara igång om några månader. Idag samarbetar de mest med Farsor och Morsor på Stan, några spridda församlingar och Lugna Gatan.
På det seminarium om ungdomsbrottsligheten som ägde rum i Stadshuset den 27 september, presenterade Lugna Gatan ett nytt förslag om att göra hembesök hos rånarna och deras familjer. För att få en bra kontakt med gärningsmännen skulle besöket ske utan "myndighetskänsla" och om personen har invandrarbakgrund, på deras eget hemspråk.
"Inget etniskt problem"
QR har talat med några andra organisationer som på olika sätt kommer i kontakt med problemet för att höra hur de skulle vilja se att man arbetade med mobiltelefonrånen. Edna Eriksson på Ungdomsstyrelsen ser problemet från ett annat håll. Hon kritiserar polisens ambition att bjuda in invandrarorganisationer i arbetet:
- Ungdomsbrottsligheten är inget etniskt problem, så jag ser inte vitsen med att tillfråga invandrarorganisationer. Polisen och socialtjänsten måste finna sin väg i det här arbetet. Invandrarorganisationer ska överhuvudtaget inte tycka någonting i frågan. Det är jätteviktigt att hålla den linjen.
Edna Eriksson säger att Ungdomsstyrelsen inte arbetar förebyggande på det sätt som t.ex. Brottsförebyggande Rådet gör. Just nu pågår däremot ett projekt om samverkan, tillsammans med 15 kommuner som Ungdomsstyrelsen håller i. Projektet syftar just till att socialtjänst, polis och organisationer samarbetar mer på det lokala planet. I Stockholmsområdet är det bara Nynäshamns kommun som deltar i projektet, i övrigt är kommunerna spridda över hela landet.
Flera som har hörts i mediadebatten menar att mobiltelefonrånen bidrar till ökad främlingsfientlighet och rasistiska motsättningar. QR frågade Ungdom Mot Rasism om de har blivit tillfrågade eller kontaktade i arbetet för att stävja problemet. Nej, det har de inte, säger ordförande Malin Wiberg till QR:
- Man skulle kunna önska att det fanns mer samarbete mellan myndigheter, organisationer och föreningar, men det finns det varken tid eller resurser för.
Unga mötesplatser
Hidayet Tercan är projektledare för Våga Mötas!? på Röda Korsets Ungdomsförbund. Hon arbetar med att sammanföra ungdomar från olika sociala grupper och geografiska områden, ungdomar som annars inte skulle mötas. Ungdomar med invandrarbakgrund möter etniska svenskar. En del i debatten har just handlat om hur segregerade gärningsmännen är från sina offer. Hidayet Tercan menar att det bara finns ett sätt att komma åt den här typen av brottslighet:
- De enda som kan råda bot på den här problematiken är föräldrarna. Myndigheter, föreningar eller socialtjänsten kan inte göra mycket, eftersom de inte har förtroendet hos de berörda. Det är viktigt att föräldrarna på ett aktivt sätt involveras i arbetet mot ungdomsbrottslighet.
Hidayet Tercan skulle helst också vilja gå ännu ett steg längre i det arbetet. Som det är nu, har de ungdomarna inte så många möjligheter i framtiden och i yrkeslivet. Samhället måste visa att det inte är så förutbestämt, säger hon.
- En ung kille sa apropå sina möjligheter till ett bra jobb att "min klasskamrat kommer att bli VD och chef, men jag kan i bästa fall få städa på hos honom". De jämför sig med hur deras föräldrar har tagits emot i samhället och i yrkeslivet. Det allra bästa vore om samhället kunde visa de här ungdomarna att de inte behöver bli framtidens arbetslösa.
Fortsatta påtryckningar
En grupp föräldrar har nyligen uppvaktat justitieministern med ett öppet brev där de kräver att justitieministern markerar en ståndpunkt i frågan om ungdomsbrottsligheten. Föräldrarna anser att det är oacceptabelt att deras barn ska behöva känna sig så hotade bara genom att åka in till stan. Vid tiden för QR:s publicering har justitieministern inte lämnat något svar.
Med anledning av den starka opinionen har Brottsförebyggande rådet, BRÅ, påbörjat en utredning för att öka kunskapen om ungdomsrånen. BRÅ ska även undersöka mörkertalet genom en enkätundersökning som går ut till skolor i Malmö och Stockholm. BRÅ:s rapport beräknas vara färdig i slutet av november, 1999.
Med den här artikeln sätter QR tillsvidare punkt för debatten om mobilrånen.
Telefonnummer till Stödcenter för unga brottsoffer: 08-401 10 80. Man får vara anonym.
Telefon till Kristiina Andersson, Göteborgspolisen: 031-739 25 40
Telefon till Anders Cardell, Lugna Gatan: 08 - 462 22 00 eller anders.cardell@swipnet.se
Källor:
Expressen 990907
Expressen 990908
Expressen 990909
Expressen 990910
Expressen 990911
DN 990910
DN 990914
DN 990924
DN 990925
DN 990928
DN 990929
Metro 990910
Metro 990924
P1 Morgon 990910
P3 "Gunnarsson" 990524
TV4 "Svart eller Vitt" 990413
För mer information:
Masoud Kameli "Varken familjen eller samhället, En studie om invandrarungdomarnas attityder till det svenska samhället" Stockholm: Carlsons Bokförlag. 1999.
Ungdom mot rasism, tel: 08-642 69 90 eller http://www.umr.nu/
ungSIOS, tel: 08-615 83 60 eller http://www.ungsios.org
QR:s övriga artiklar om ungdomsrånen: "Olika rapportering om orsaken" (del 1) och "Rapportering får kritik" (del 2).