Polisens fördomar upphov till onyanserad rapportering
Den 6 februari publicerade Dagens Nyheter en notis om gatugäng i Skåne. Texten bygger på polisens uppgifter och brottslingarna uppges vara "pojkar födda i utlandet". Notisen är ett exempel bland många där polisen är enda uppgiftslämnare. Men är polisen trovärdig som källa?
- Man behöver egentligen inte ifrågasätta polisens goda vilja eller kompetens, man måste konstatera att polisen inte kan vara den goda källa som man tilltror den att vara. Polisens arbete bygger på helt andra förutsättningar än journalistens, säger Göran Leth, som undervisar i källkritik vid JMK i Stockholm.
Dagens Nyheters notis bygger på en rapport från Polismyndigheten i Skåne kallad "Hotbild 2001". Rapporten redovisar den brottsliga aktiviteten i länet. I rapporten identifieras nio gatugäng som hotar Skåne. I notisen står: "Det är unga pojkar, varav de flesta är födda i utlandet, som begår brott i de större städerna i Skåne. De vanligaste brotten är stölder, bilstölder, rån och misshandel." Notisförfattaren refererar vidare Länskriminalens farhågor: "En allvarlig bieffekt av att så många invandrargrabbar är med är att den kriminella aktiviteten bland nynazisterna i Skåne kan öka."
Enligt källkritiska principer ska en uppgift alltid ha minst två sinsemellan oberoende källor. Inom kriminaljournalistiken innebär detta problem. Att dubbelkolla polisens uppgifter kan vara svårt. Ofta befinner sig motparten på andra sidan lagen.
Ett annat problem är att polisen genom sitt arbete av egen kraft ger upphov till nyhetsstoff. Polisens angreppsvinkel riskerar därför att även bli journalisternas. Ett exempel på detta är Dagens Nyheters rapportering om heroinhandeln i Stockholms län den 18 november 1998. Polisen pekade ut 400 gambier, som de ansåg ligga bakom heroinhandeln. Dagens Nyheter publicerade uppgiften i en stort uppslagen artikel. Men polisen hade fel. Om 400 gambier skulle vara inblandade så var det liktydigt med alla gambiska män som bodde i länet. Polisen har senare offentligt bett gambierna om ursäkt.
- Detta är ett mycket graverande exempel. Journalisten gjorde inte ens ett försök att utreda vad polisen sade utan förmedlade det helt okritiskt. Det är ett flagrant exempel på rasism, säger Göran Leth, universitetslektor vid JMK, som brukar använda artikeln i sin undervisning i källkritik.
Polisens fördomar
Michael Lundh kriminalinspektör vid Länskriminalpolisens integrationsgrupp i Stockholm menar att fördomarna frodas inom polisen mot exempelvis personer med invandrarbakgrund (Expressen 2000-12-05). Han anser att den bild av exempelvis invandrare och av förorten som polisen har stämmer dåligt med verkligheten. Polismännen möter sällan invandrare i andra sammanhang än i brottsutredningar och bilden av invandrare som brottsbenägna bråkstakar förstärks.
- Man erkänner inte fördomar inom polisen. Det är anledningen till att man inte satsar resurser i förorten. Det finns ingen medvetenhet om fördomarna och hur polisens uppgifter når ut genom media, säger Michael Lundh.
Även om polisen på ledningsnivå tar avstånd från alla former av fördomar så sipprar emellanåt en annan inställning bland enskilda polismän ut. Exempelvis gick ett pressmeddelande ut från Malmöpolisen den 3 juni 2000 där misstänkta gärningsmän beskrevs som araber och negrer. Örebropolisen har sedan dess tagit strid för att internt få beteckna mörkhyade som negrer (AB 2000-10-05) och en polis från Eskilstuna har i Polistidningen gått i polemik med Diskrimineringsombudsmannen i samma fråga (Eskilstuna Kuriren 2000-09-01). Bilden av polisens förhållande till invandrare är därför inte entydig.
Rasistiskt perspektiv
Polisens uppfattning ligger sedan till grund för utredningsarbetet. På senare tid finns en rad exempel, bland annat polisens uppgift om att litauiska rånarligor härjar i Sydsverige (SvD 2000-12-20 och AB 2001-01-04).
- Märk väl, säger Ylva Brune, forskare vid JMG, journalister är ofta kritiska till polisens attityder. Men eftersom polisen är en viktig källa när det gäller nyhetshändelser, så försöker de rensa bort rasistiska påståenden från den rena faktarapporteringen. Sedan publicerar de en faktarapportering som utgår från ett rasistiskt perspektiv, men som är skenbarligen oangriplig när det gäller fakta.
Denna struktur riskerar därför att reproducera felaktigheter. Göran Leth:
- Polisen måste ha spaningsteorier, men det är fel att gå steget vidare och tro att de är fakta. Där ligger felet både hos polisen och journalisterna. Polisen tror ju själv på de hypoteser som den har uppfattar dem som bevis och fakta, men gång på gång så visar ju nedlagda förundersökningar och åtal att polisen haft fel.
Polisens inflytande på rapporteringen
Att förhållandet med polisen är ambivalent bekräftas av bland andra Dick Sundevall och Peter Jonsson, båda kriminalreportrar. De vittnar om behovet av att etablera ett förtroendefullt förhållande till vissa polismän, polismän som de litar på för att sedan kunna bedöma uppgifterna de får. Peter Jonsson menar att det så gott som alltid går att få fram fler källor eftersom många olika polismän är inblandade i en utredning. Det går också att ta kontakt med exempelvis brandmän, låssmeder eller andra som varit på brottsplatsen. Det förutsätter dock att reportern är ambitiös och erfaren.
Dick Sundevall ser också ett strukturellt problem i hur media emellanåt väljer att använda polisens egna formuleringar när det kan ge braskande rubriker.
- Enskilda poliser har ofta en tendens att se på sig själva kontra brottslingar som ett slags "Djurgården mot AIK". Alltså vårt lag mot deras. Därmed kan man utgå ifrån att deras utsagor är färgade av detta. Och därmed hamnar de ofta ett snäpp till höger om Moderaterna i sina utsagor. Ta bara detta med att den och den brottslingen är "farlig" - i väldigt många sådana fall går det att konkret påvisa att det är han inte alls. Senast var det Jonas Oredsson som var "farlig" när han var på rymmen. "Sveriges farligaste bankrånare" enligt polisen. Oredsson är en grov brottsling, en bankrånare. Men han har aldrig skjutit mot någon och det har aldrig blivit något tumult av något slag när han gripits. Hur kan han i medierna bli "Sveriges farligaste bankrånare" bredvid folk som Jackie Arklöv och Tony Olsson och andra som skjuter mot polismän i samband med rån?
Peter Jonsson som arbetar på Sundsvalls Tidning har viss erfarenhet av fördomsfulla poliser.
- Jag har hört poliser använda rasistiska beteckningar, främst gällande zigenare och personer med rötter i södra Europa och Mellanöstern. Men det händer väldigt sällan. En sådan polisman sjunker i min aktning, men jag tillåter inte detta påverka trovärdighetsbedömningen av de fakta han lämnar. En polis som ljuger eller slarvar med uppgifter gör det oavsett om han är rasist eller ej.
Mer kritiskt förhållningssätt
De forskare som Quick Response har varit i kontakt med efterlyser en mer kritisk kriminaljournalistik. En journalistik där såväl polisens uppgifter som den egna rollen ifrågasätts.
- Jag skulle vilja rikta en generell uppmaning till alla journalister att inte behandla polisen som en källa med företräde i kriminalfrågor utan att även söka andra. Och i de fall där det inte finns andra så får man föra ett kritiskt resonemang och redovisa osäkerhet och spekulationer, säger Göran Leth. Han fortsätter:
- Vad gäller gambierna så skulle det kunna ha blivit en diskussion av polisens framställning och bild av problemet och hur samhället fungerar. Det skulle ha varit synnerligen intressant journalistik.
Källor och mer information:
Ylva Brune
Göran Leth
Krimlistan (e-postlista för kriminalreportrar)
http://www.press.nu/kjk/kjk_medlem.html
Artiklar:
"‘Polisen föraktar de utsatta‘" Expressen 2000-12-05
"Malmöpolisen misstänks för rasism" Sydsvenska Dagbladet 2000-06-04
"‘Varför ska man inte säga neger?‘" Eskilstuna Kuriren 2000-09-01
"‘Ordet neger inte negativt‘" Aftonbladet 2000-10-05
"Litauiska ligor bakom brottsvåg" Svenska Dagbladet 2000-12-20
"Litauiska ligor härjar i Sverige" Aftonbladet 2001-01-04
"Nio gatugäng hot mot Skåne" Dagens Nyheter 2001-02-06
Se även Quick Responses artikel: "DN-artikel om gambier DO-anmäld".