SD vädrar fördomar i media
Sverigedemokratenas politik bygger på fördomar, fördomar som de får vädra i media utan att någon invänder. Det är en sak att inte ignorera extrema partiers sakpolitiska ställningstaganden, en annan att fritt låta dem beskriva ett samhälle som inte stämmer med verkligheten. Det finns fakta att bemöta dem med.
Mellan den åttonde och elfte december publicerar Nerikes Allehanda en artikelserie om Sverigedemokraterna. De skriver inledningsvis att de ska granska Sverigedemokraterna och den politik de driver. Serien avslutas med en intervju med forskaren Helene Lööw, under rubriken "Fel att låtsas att de inte finns". När hon får en fråga om hur medier och etablerade partier bör agera svarar hon: "Bemöt dessa partier i sakfrågor, granska deras argument och anlägg moteld."
Är detta då vad Nerikes Allehanda gjort i sin artikelserie?
Nej. De intervjuade personerna får snarare beskriva den verklighetsbild som de har som grund för sitt politiska ställningstagande än sina politiska sakfrågor. Och verklighetsbilden bemöts inte, även om den bitvis är helt uppenbart felaktig.
Tar dom våra jobb?
"Om två personer söker samma jobb ska det väl inte vara självklart att den som heter Muhammed ska få jobbet" säger exempelvis sverigedemokraten Margareta Törmänen. Partiledaren Mikael Jansson säger att han inte anser att diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden är något problem.
Några veckor efter att Nerikes Allehanda publicerat sin serie ger Studieförbundet Näringsliv och Samhälle ut rapporten "Arbete? Var god dröj!". Den visar att personer som är födda i Sverige av utomeuropeiska föräldrar löper fyra gånger större risk än personer med svenskfödda föräldrar att bli arbetslösa.
Det verkar alltså inte vara så att det är självklart att Muhammed får jobbet. Och det är inte så att det har saknats signaler om det tidigare. Förra året presenterade Ams (Arbetsmarknadsstyrelsen) rapporten "Rätt man på fel plats". Författarna jämför situationen för akademiker som är födda i Sverige med situationen för akademiker som invandrat från utomeuropeiska länder mellan 1991 och 1997. Undersökningen visar tydligt att fler av de svenskfödda än de utlandsfödda har jobb. De utlandsfödda har dessutom ofta jobb som de är överkvalificerade för.
En studie från Handelshögskolan i Kalmar visar att adopterade med utländskt utseende har svårare än personer med svenskt utseende att få jobb, trots att de har växt upp i Sverige. Och någon positiv särbehandling av invandrare har vi inte i Sverige idag, även om det diskuterats från ministerhåll - för att komma till rätta med ett redan existerande problem.
Men det görs inga sådana invändningar i Nerikes Allehanda. I stället får Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning stå för sig själv. Även andra fördomar passerar okommenterade.
Överdriven hotbild
Någon säger, enligt Nerikes Allehanda, att ungdomar reagerar på att invandrare får en massa förmåner som svenskar inte har. Det ställs inga motfrågor om vilka förmåner det skulle vara. Kjell-Åke "berättar" däremot om hur socialen vägrar honom och andra svenskar socialbidrag, medan invandrare får vad de vill ha. Någon frågar sig hur invandrarna har råd med sina utlandsresor. Vad har dessa personer för belägg för det de säger i tidningen? Vad leder dessa föreställningar till för politik?
Sverigedemokraterna beskriver ofta sig själva som utsatta. Det är en del av partiets identitet att de målar upp sig som de enda som törs säga sanningen, och som därför blir hårt ansatta. Ibland leder det tydliga överdrifter, som när partiorganet sd-kuriren publicerar liknelser mellan sd:s situation och hur oppositionen i Zimbabwe hade det inför valet där. Andra gånger är det svårare att veta hur mycket grund det finns för partiföreträdares uttalanden, men det finns god anledning att vara skeptisk. Låt oss titta lite på de argument som förs fram i Nerikes Allehanda. I artiklarna skyller Mikael Jansson media och etablissemanget för att partiet inte sitter i fler kommunfullmäktige, eller i riksdagen för den delen. Om Sverigedemokraterna bara nått alla hushåll, om deras möten inte hade blivit störda, om sympatisörer hade vågat ställa upp i stället för att känna sig förföljda och om bara media släppt fram Sverigedemokraterna så skulle det ha sett annorlunda ut, menar han.
Som exempel nämner Mikael Jansson att Posten i Mölndal fått pris för att de inte delat ut "vårt material". Han kallar det skandal, med hänvisning till yttrandefriheten. Han må tycka vad han vill om att allt material ska delas ut, men i det här fallet drabbade det knappast Sverigedemokraternas valresultat eftersom det material som Posten vägrade att dela ut kom från sd:s konkurrenter Nationaldemokraterna. Nationaldemokraterna är utbrytare Sverigedemokraterna, och deras tidigare partikamrater vanligtvis är noga med att markera avstånd mot dem. Mikael Jansson säger vidare att Sverigedemokraterna, till skillnad från andra partier, kan vara stolta över att inte ha stört andras öppna möten. Men faktum är att media tidigare har rapporterat om hur Sverigedemokraterna störde ett centerpartistiskt möte i Almedalen i somras, och att de försökte störa ett folkpartimöte i Marstrand.
Inte tystade
Så var det det här med att inte få delta i debatten. Björn Lennartsson, partiets fullmäktigerepresentant i Askersund, är inne på samma spår som sin partiledare när han säger att Sverigedemokraterna inte är vana vid att media intresserar sig för vad partiet har att säga. Quick Response publicerade i juni en artikel om hur Sverigedemokraterna beskrevs inför valet. Den granskningen visar att andra partier utanför riksdagen som var större än Sverigedemokraterna fick avsevärt mycket mindre uttrymme än sd inför valet. I förhållande till sin storlek syntes partiet väldigt mycket.
I Nerikes Allehanda pratar en av företrädarna om att bönderna vill ha det sunda förnuft som Sverigedemokraterna står för. Är det då sunt förnuft som kännetecknar dem? "De beskylls ofta för att vara främlingsfientliga och odemokratiska" lyder den första meningen i Nerikes Allehandas artikelserie. Efter att ha läst serien har man knappast fått klart för sig vad som ligger i de beskyllningarna. Lika lite behöver den lokalpolitiker som säger att Sd:s framgångar är ett memorandum för det demokratiska samhället precisera sig. För läsaren kan uttalandena därmed verka ihåliga, när ingen preciserar vad hotet består av. För läsaren har ju också fått veta att Sverigedemokraterna säger sig stå för sunt förnuft och att de radikala kraven tonats ned. Däremot ställs partiföreträdarna i liten utsträckning till svars för exempelvis kraven på att Sverige ska bli svenskt, inte bara "kulturellt" utan även "etniskt". Journalisterna nämner inte styrelsemedlemmen Torbjörn Kastells uttalanden i Dagens Nyheter, om att inga invandrare kommer vilja leva i det samhälle som Sverigedemokraterna planerar att bygga. De behöver heller inte svara på frågor om att de vill förbjuda moskéer. Det ställs inga motfrågor när en partimedlem beskriver hur förskräckt hon blev när hon såg på tv att människor i det demonstrationståg hon gått i gjorde hitlerhälsning. Är det verkligen konstigt om en och annan nazist har lockats av ett parti som vill skapa ett etniskt svenskt Sverige?