Enklast när alla är lika
Quick Responses granskningar har gång på gång visat att röster och perspektiv från människor med utländsk bakgrund ofta uteblir i media. En förklaring kan vara att det finns få journalister med rötter i andra länder. Mediaföretagen säger sig vilja ändra på det, men hänvisar bland annat till resursbrist. Ett billigt sätt att visa viljan är att nämna utländsk bakgrund som en merit vid nyrekryteringar. En sådan kommentar finns bara i 2 av 116 annonser.
Kvotering i arbetslivet diskuteras, nyhetsmedierna rapporterar om näringslivsprojekt för att rekrytera människor med utländsk bakgrund. Men i den yrkeskår som ska skildra samhället är dominansen av svenska namn stor. Så stor så att polisen inte trodde på att Samir Abu Eid jobbade på DN när han skulle ringa och göra en rutinartad koll på sin första sommarjobbsdag.
Underrepresentationen av personer med utländsk bakgrund kan antas bero på en rad omständigheter som är svåra att komma runt, hur stor viljan att skapa mångfald på redaktionerna än är. Eller så kan man välja att se situationen som ett utslag av ekonomisk rasism, ett begrepp som Katarina Mattsson, doktorand i kulturgeografi, använder. I antologin "Sverige och de Andra" skriver hon att svenska arbetssökande beskrivs som individer medan invandrade ses som ett kollektiv. De som ingår i invandrarkollektivet antas sakna kunskaper om samhället samt om hur man kommunicerar här, och det legitimerar diskriminering.
Språk och kultur
Quick Response har pratat rekrytering med chefer och/eller anställda på Sveriges större nyhetsredaktioner samt på enskilda redaktioner som drivit projekt för att öka mångfalden. Flera praktikprojekt för personer som invandrat till Sverige med en journalistutbildning i bagaget har lett till att redaktionerna fått nya influenser och att praktikanternas ställning på arbetsmarknaden har stärkts. Men på de enskilda redaktionerna har det, i längden, inte blivit så många fler personer med utländsk bakgrund.
- Jag tror tyvärr inte på anställningar av första generationens invandrare. Det är ett för stort steg för de flesta, säger Kristian Alm.
Han är chefredaktör på Hallands Nyheter men har tidigare jobbat på Sydsvenskan och varit med om att starta tidningen Rosengård. Han nämner språksvårigheter och krockar i synen på journalistik som hinder för anställningar.
Korrektur behövs ändå
- Man måste kanske korra lite mer. Men det är ett billigt pris, säger Annika Melin om språksvårigheterna.
Hon är numer frilans men var projektledare när Västerbottens-Kuriren hade invandrade journalister på praktik. Jolin Boldt, chefredaktör på invandrartidningen Sesam, påpekar att det behövs bättre korrekturläsning på tidningarna ändå eftersom även journalister med svenska som modersmål gör fel.
Det är fler än Kristian Alm som även nämner skillnader i synen på det journalistiska uppdraget som ett problem. Annika Melin ser dock sina erfarenheter som personkonflikter som kan uppstå oberoende av var de inblandade kommer från.
Pengafråga
Gunnar Fägersten Novik på Radio Sjuhärad var projektledare för två invandrade journalister som praktiserade på stationen under förra och förrförra året. Ingen av dem arbetar journalistiskt idag.
- Det hade kanske fungerat om man hade haft två eller tre år på sig, men det har ingen råd att betala.
Den ekonomiska aspekten är återkommande. Annika Melin, Héctor Barajas och Monica Langlet, före detta projektledare för Västerbotten-Kurirens, Östgöta Correspondentens respektive DNs praktikprojekt, är eniga om att verkligt intresse uppstår först när tidningsägarna ser pengar i att satsa.
Oannonserat intresse
En annan förklaring till underrepresentationen är att få invandrade personer söker existerande tjänster. Men de tio invandrade journalister som avslutade en specialutbildning på journalisthögskolan i Göteborg år 2000 har, å andra sidan, haft svårt att få jobb.
Ett billigt och enkelt sätt att nå dem som finns är att skriva i annonserna att utländsk bakgrund är en merit. Både DNs tidigare projektledare Monica Langlet och Sveriges Radios mångfaldsansvarige Dagny Eliasson säger att det är en viktig signal. Men den signalen uteblir. Det visar Quick Responses genomgång av platsannonserna i årets femton första nummer av tidningen Journalisten. I endast 2 av 116 annonser om tjänster på redaktioner (allt från redigerar- eller reportervikariat till chefsjobb) fanns det med anmärkningar om att man gärna vill ha sökanden med "ursprung i ett annat land än Sverige" respektive "en annan etnisk bakgrund än den typiskt svenska".
Skolornas ansvar
Hos centralorganisationen Tidningsutgivarna finns det inga planer på att satsa på rekryteringsfrågan. Ett nyligen genomfört, treårigt projekt för att locka unga läsare kostade omkring 10 miljoner kronor. Projektet visar att många ungdomar med utländsk bakgrund inte läser svenska tidningar. Projektledaren Anna-kari Modin säger att ett skäl till det kan vara att många kommer från länder som saknar Sveriges starka tradition av tidningsläsande.
Ett annat skäl skulle kunna vara att ungdomarna inte kan identifiera sig med journalistkåren. TUs vd Barbro Fischerström säger dock att TU inte har pengar till exempelvis utbildningar för invandrade journalister. Hon hänvisar till en kommande diskussion om hur de existerande journalistutbildnigarna kan bli bättre.
På journalisthögskolorna pratar de ansvariga också om resurser. Visst vore det bra med särskilda kurser för invandrade journalister, säger studierektorerna. Men någon måste betala.
Ett annat sätt för skolorna att försöka öka mångfalden vore att nyttja den nya rätten att ändra antagningskraven för tio procent av de sökande. Men vare sig i Göteborg, Stockholm eller Sundsvall har det fattats beslut om huruvida den möjligheten ska användas.
Bekvämast att låta bli
Rasism är kanske ett starkt uttryck i sammanhanget, det finns åtskilliga små hinder att forcera för att uppnå mångfald på redaktionerna. Men flera röster menar att det största hindret är den egna bekvämligheten.
- För lata svin är marken alltid frusen, säger vi i Finland, sammanfattar Jolin Boldt.
Héctor Barajas konstaterar att man inte vill utmanas i sin syn på journalistiken, eller riskera att trogna läsare sätter i vrångstrupen.
Nya möjligheter
Så det går långsamt. Praktikprojekten har inte fått fortsättningar, trots att eldsjälarna som startade dem drömmer om nya etapper. Det skulle kunna handla om morötter, som extra resurser eller extra semester, åt redaktörer som anställer personer utan perfekta kunskaper i svenska. Eller om fortsatt stöd och jobb åt en praktikant som var skicklig men behövde uppmuntran. Eller om en hel sommarredaktion med invandrade journalister.
- Vilken tidning det skulle bli! Och sedan kan ingen säga att det inte går, säger Héctor Barajas.
FAKTA OCH BAKGRUND
Redaktioner som haft invandrade journalister på praktik:
- Radio Sjuhärad har haft två praktikanter varav ingen jobbar journalistiskt idag
- Radio Väst har en praktikant nu
- Dagens Nyheter hade sju praktikanter under ett halvår från hösten 1998, deltagarna har idag jobb som bland annat bibliotikarer och informatörer. Året efter tog de in två praktikanter, båda jobbar idag som journalister.
- Västerbottens-Kuriren hade fyra praktikanter varav en idag arbetar som journalist och en studerar journalistik.
- Östgöta Correspondenten hade sex praktikanter under ett halvår 1998, idag är en av dem fast anställd på Corren och övriga har jobb som till största delen har med kommunikation att göra. Året efter tog Corren in ytterligare fyra praktikanter, tre av dem är inte kvar i branschen idag.
- Sydsvenskan har haft enstaka praktikanter på tidningen Rosengård.
- SR och SVT tog emot tolv praktikanter inom projektet More colour in the media 1998, de flesta av dem fick sedan jobb inom media.
Dessutom har flera redaktioner jobbat med annat än direkt rekrytering. Bland annat referensgrupper, rekryteringar till ungredaktioner, arbete mot ungdomar i form av skrivkollo och skolinformation.
Åtskilliga redaktioner hänvisar också till arbete med att bredda innehållet, genom till exempel förortsredaktioner. Meningarna går isär om huruvida det kan jämföras med att rekrytera. Självklart, tycker vissa - man behöver ju inte vara man för att skriva om män till exempel. Och inte invandrare för att skriva om invandrare. Förvisso, svarar andra. Men det är ändå ett problem att vinklarna diskuteras fram på redaktioner som består uteslutande av svenskar.