Media som utlänningsnämnd
Flyktingvågorna väller in över ett hotat Sverige. Ett fåtal flyktingar lyckas lösgöra sig ur vågorna och träda fram med personliga historier. Många av de som når ut i media får sedan uppehållstillstånd.
Dhafer och Tadhamon är två av de människor som kommit till Sverige från Irak med hjälp av flyktingsmugglare.
I en tidigare artikel har Quick Response skrivit om hur dessa flyktingar beskrivs med samma ord och bilder som knark. De väller in över gränserna och tycks hota Sverige. Att flyktingarna använder smugglare förklaras i åtskilliga artiklar med att de saknar riktiga flyktingskäl. (Se "Knark och människor hotar Sverige" i artikelarkivet.)
Dramaturgin gör flyktingarna till ett hot, och Sverige till något gott som visst tar emot flyktingar. Men bara dem som verkligen förtjänar det. De som smugglas tycks inte höra till den gruppen. Denna dramaturgi gäller även Dhafer och Tadhamon så länge de är namnlösa delar av "flyktingströmmen".
Men Expressen låter oss möta just dessa båda pojkar på ett mer personligt plan. I en artikel från den tredje augusti förra året får vi läsa om hur de torterades i Irak, till följd av deras pappas politiska engagemang. Efter att ha flytt från fängelset ansökte de om att få förenas med pappan som bodde i Sverige. Men eftersom en av bröderna hann fylla arton under ärendets långsamma gång fick han avslag. Då valde de att betala stora summor pengar till smugglare som skulle ta dem till Sverige. Pojkarna lurades flera gånger och dumpades i både Österrike och Danmark innan de kunde förenas med sin pappa. "Där skulle slutet ha kunnat vara lyckligt" skriver Expressen. Men eftersom alla flyktingar måste söka asyl i det första EU-landet de kommer till ska pojkarna utvisas till Österrike.
Rollbyte
Dramaturgin är sig lik från texterna om flyktingsmugglarna, men rollerna är ombytta. Sverige är inte längre särskilt gott. Expressen inleder med att skriva att svenska myndigheter inte lät pojkarna komma till sin far i Sverige. Och att deras enda utväg var att anlita smugglare. Sedan får läsaren veta att de ska utvisas trots att Sverige har möjlighet att pröva deras ansökan och båda är "i mycket dåligt skick". Pojkarna själva framstår inte som något hot längre, utan som två ungdomar som råkat illa ut på flera sätt.
Nu är flyktingarna på den goda sidan mot de svenska myndigheterna. I artiklarna om flyktingströmmarna framstår de som smugglar människor över gränserna ofta som ensidigt onda. Men när flyktingarna väl är här och göms undan från myndigheterna efter avvisningsbesked är människor som erbjuder dem gömställen hjältar. Tydlig journalistik om man läser varje artikel för sig. Men det blir lite förvirrande om man lägger rapporteringarna bredvid varandra.
Media som utlänningsnämnd
Man kan anta att det finns gott om historier som Dhafers och Tadhamons att hämta bland de människor som kommer i de tidigare beskrivna "flyktingströmmarna". Men bara vissa lyckas lösgöra sig ur den hotfulla strömmen genom att berätta sina historier i media.
Dhafer och Tadhamon finns det inga fler artiklar om i Expressens arkiv, inget om att de fått ett ändrat beslut. I många fall tycks det dock vara så att medieuppmärksamhet leder till större chans att få stanna. En grupp journaliststudenter i Sundsvall har gjort en kartläggning som visar att tre av fyra av de asylsökande som figurerade i Aftonbladet eller Expressen 1999 fick uppehållstillstånd. Det kan jämföras med en av fem bland samtliga som överklagat sina ärenden till utlänningsnämnden, en av fyra om de som lämnat in nya ansökningar räknas.
Det här kan tolkas som att rättssäkerheten i Sverige säkras, att medierna är på hugget när myndigheterna gör fel.
- Ja. Om det inte skulle påverka någonting, då levde vi inte i ett öppet samhälle. Om vi inte lyssnade, hur skulle det se ut? sa migrationsminister Jan O Karlsson nyligen när Quick Response frågade om han tror att media påverkar utgången i enskilda ärenden.
Han lade dock till att det inte handlar om opportunism, bara om att lyssna noga.
För det kan ju också vara så att rättssäkerheten är satt ur spel när medierna har så stort inflytande som Sundsvallsstudenternas siffror tyder på, om det är ett tecken på just opportunism. Om människors öden avgörs av huruvida de varit i tidningen.
Omskrivna misstag
- Mediernas uppmärksamhet spelar i princip inte någon roll för asylprocessen. Inte ett dugg. Det är domare som arbetar i nämnden. Det är lika självständiga som i det ordinarie domstolsväsendet, där man ju inte ska ta några ovidkommande hänsyn, säger Gunnar Sommarin, pressekreterare på Utlänningsnämnden.
Han säger att den effekt som uppmärksamhet i media möjligtvis kan få är en ökad aktivitet runt flyktingen, bland annat i form av engangemang från frivilliggrupper som arbetar med flyktingfrågor. Och att det kan leda till att det kommer fram nya uppgifter som tidigare inte fanns med i utredningen.
Jan Johansson är citydiakon i Linköping. Han är övertygad om att media ibland har en direkt påverkan. Han har jobbat mycket med att stötta flyktingar, och har i flera fall gått via media. Han säger att journalisternas intresse för de här frågorna går i vågor.
- Men de nappar alltid om Migrationsverket har gjort någon tabbe av större dignitet.
Jan Johansson medger att han själv har använt sig av insikten om att Migrationsverkets misstag intresserar media för att nå ut. Men han påpekar att de som jobbar på Migrationsverket bara är människor, att det kanske är viktigare att skriva om att det finns återkommande brister i tillämpningen av FNs konventioner samt debattera följderna av Schengenavtalet.
Försonas med bristerna
Medieforskaren Ylva Brune tycker att det är viktigt att medierna både tar upp individuella fall och bevakar rättssäkerheten i asylprocessen. Men hon säger att tidningarna ibland vädjar för enskilda utvisningshotade personer på ett sätt som ersätter analys och kritisk granskning.
- När hon, för det är ofta en hon - liten, behjärtansvärd och kramvänlig, väl får stanna så är slutet gott, allting gott. Tack Sverige, svenskar är snälla och tack Expressen. De reportagen, som saknar principiell granskning av politiken, försonar oss snarast med flyktingpolitikens brister.
Thomas Mattsson är redaktionschef på Expressen, tidningen som skrev om Dhafer och Tadhamon. Han avvisar kritik om att man skriver om lösryckta, individuella historier i stället för att granska systemet mer genomgående. Visserligen ska bakgrunden till varje fall nämnas, men rapporteringen ska inte handla om paragrafer i första hand.
- Det är människor vi skriver om. Och vem är representativ? Det är tråkigt att vi inte kan skriva om alla fall, men jag vill inte reducera de enskilda fallen för att de inte är representativa för en massa andra.
Extra instans
Expressen kontaktas, enligt Thomas Mattsson, flera gånger per dag av personer som vill att de ska skriva om någon utvisningshotad flykting. Han säger att det är mycket svårt att kort beskriva vad som gör att vissa fall uppmärksammas i Expressen. Men han nämner några faktorer: om fallet är unikt, om det kan bli ett prejudikat som påverkar bedömningen av andra ärenden, om det är ett exempel på en vanlig sorts fall, om det finns intressanta detaljer och om Expressen har berättat om det i ett tidigare skede. Men han nämner också det allmänna nyhetsläget den aktuella dagen, utrymmet i tidningen och vilket material som redan finns till morgondagens tidning.
- Jag kan inte göra en värdering av om det är bra eller dåligt att det är så stor skillnad mellan hur stor andel av dem som varit respektive inte varit i media som får stanna. Då måste man veta precis hur urvalet sker på redaktionerna och på vilka grunder de enskilda besluten har fattats av myndigheterna, säger han.
Han är däremot noga med att han ser det som något i grunden positivt att media har inflytande, att flyktingar som känner sig orättvist behandlade har ännu en instans att vända sig till.
- Och om folk säger att vi skriver för mycket snyfthistorier så säger jag att det är bra. Vi ska berätta de historierna.