Ständigt misstänkta flyktingar
EU-länderna registrerar fingeravtryck och Sverige hotar med sanktioner mot passlösa. Media beskriver hur migranter med skumma avsikter försöker manipulera systemet. Däremot saknas frågor om hur det hårda bemötandet påverkar rättssäkerheten. Misstänksamheten genomsyrar rapporteringen.
Den 20e februari skriver Metro om tulltjänstemän som är missnöjda med att de inte får kontrollera misstänkta fall av flyktingsmuggling. Sedan Sverige gick med i Schengensamarbetet är gränskontrollen av människor avskaffad. Därmed kommer det, enligt artikeln, in människor som "inte borde få åka vidare". De som smugglas har dock all rätt att komma in i Sverige om målet är att söka asyl. Och om det verkligen handlar om flyktingsmuggling, som Metro skriver, så är det rimligtvis med det målet som de smugglade kommer.
De som polisen bör ha intresse av att komma åt är i stället de som begår brott genom att organisera smugglingen. En mer logisk rubrik än Metros "Tullen får inte tipsa polis om illegala invandrare" vore därför "Tullen får inte tipsa om människosmugglare". Flyktingar som smugglas för att söka asyl är inte "illegala".
Fingeravtryck stärker misstanken
Det som dock kan göra de smugglade ovälkomna i Sverige även om de vill söka asyl är att de har varit i andra europeiska länder tidigare. Enligt Dublinkonventionen ska alla söka asyl i det första land de kommer till, och endast där. Med Schengens öppna inre gränser har det varit svårt att kontrollera efterlevnaden. Därför infördes Eurodac-registret i början av året. Det är ett internationellt register där alla asylsökandes fingeravtryck samlas.
Flyktingorganisationer har kritiserat registret för att bidra till att asylsökande kollektivt behandlas som brottslingar. Den kritiken får litet utrymme i rapporteringen om att registret börjar användas. Språkbruket förstärker snarare bilden av att det finns anledning att vara misstänksam mot flyktinggruppen. "Fingeravtryck ska avslöja flyktingar" har Svenska Dagbladet som rubrik den 16 januari. Sydsvenskan har en vecka tidigare rubriken "Avtrycken ska stoppa flyktingar". Det är övervägande myndighetspersoner som intervjuas.
Extrema exempel
Tidningarna tar bland annat upp varför asylsökande söker sig till flera länder. "En mindre del av de dubbla asylansökningarna antas bero på att den sökande vill kvittera ut dubbla bidrag. Men huvuddelen beror på att den asylsökande flyttat vidare till ett land där han/hon tror sig ha större chans att få asyl" skriver Sydsvenskan den nionde januari. Svenska Dagbladet skriver att Bengt Hellström, identifieringsexpert på Migrationsverket, ser olika skäl till att en del söker asyl flera gånger: "... de har fått avslag i ett annat land, de söker sig vidare sedan de insett att det ekonomiskt och familjerättsligt är fördelaktigare här, eller så handlar det om rena bedrägerier". Fokus hamnar på den sistnämnda gruppen, de med skumma avsikter. Bengt Hellström berättar om en man som sökt asyl under åtta olika identiteter och en annan som kvitterat ut bidrag i 37 kommuner. Det sistnämnda exemplet är hämtat från England, om man behöver vända sig dit för att hitta exempel så är de rimligtvis inte särskilt representativa. På de grunderna misstänkliggörs ändå de asylsökande.
Sydsvenskan beskriver fingeravtryck som "en id-handling som är omöjlig att förfalska". Det borde alltså inte gå att fuska. Men vissa försöker, enligt tidningen, ändra sina avtryck med lim och filar. Än en gång lyfts de extrema exemplen fram utan att innebörden av dem diskuteras, vi lämnas med bilden av fuskande asylsökande. Uppgifter om att männsikor försöker utplåna sina fingertoppar skulle förstås kunna orsaka en diskussion om huruvida migrationspolitiken driver människor till desperata handlingar. Men texten avslutas efter antydningar om att en bilmekaniker inte fått blanka fingeravtryck bara genom yrkets hantering av kemikalier.
Ute efter bidrag?
Är det då så enkelt så att det är hopp om bidrag och planer på bedrägerier som driver människor att söka asyl i flera länder än det som de först anlände till? Och att i extrema fall vanställa sina kroppar för att få rätt till det.
Ett annat skäl kan vara rädsla för att behöva återvända hem efter avslag i det första landet. Och även annars finns det mer komplexa förklaringar än girighet. I boken "De ovälkomna, flyktingar vid den rike mannens port" från år 2000 skriver den brittiske journalisten Jeremy Harding att resonemangen kring varför asylsökande hamnar i vissa länder och inte i andra är invecklade: "De har att göra med kolonialhistoria, släktförbindelser, informationskanaler och framför allt de människosmugglare i vilkas händer flyktingarna lägger sina liv". Han berättar om en flykting som skickades tillbaka till landet han flytt från eftersom han inte sökt asyl i det första landet han kom till. Mannen ville vidare till ett land där han hade ett bättre nätverk av exilkontakter som kunde hjälpa till med bostad, sociala förmåner och, så småningom, arbete. "Detta slags sunda förnuft hos de asylsökande omnämns nu i nedsättande ordalag av europeiska regeringar, som kallar det ´asylshopping´" skriver Harding.
Sent komna förklaringar
I och med Eurodac ska det inte gå att dölja tidigare vistelser i andra länder genom att slänga passet. Enligt Metro har det varit ett vanligt trick hitintills. "Nio av tio asylsökande kastar avslöjande pass" lyder tidningens huvudrubrik den 22 januari. Reportern skriver att det blivit "mer regel än undantag att de asylsökande slänger eller gömmer passet innan de gör sin ansökan".
Artikelförfattaren utgår från att de som saknar pass slängt handlingarna. Den man från Migrationsverket som intervjuas får inga frågor om ifall det kan finnas andra förklaringar. Eller om sanktionerna som Migrationsverket, enligt artikeln, funderar på att införa mot dem som inte visar pass i så fall kommer att drabba även dem som faktiskt inte haft några papper att kasta bort.
Efter publiceringen kontaktade Amnesty Metro. Dagen efter publicerade tidningen en notis där Madeleine Seidlitz, ansvarig för asyl- och flyktingfrågor på Amnesty, säger att de flesta asylsökande flytt undan kränkningar av de mänskliga rättigheterna utan möjligheter att skaffa riktiga pass eller visum. "Av människosmugglare får de en falsk passhandling som inte kan styrka identiteten" säger hon i Metro.
Men de kritiska kommentarerna kommer alltså först i en kort text i efterhand, när Amnesty ringt upp. Risken är uppenbar att det bestående intrycket blir att alla kastar sina pass.
När flyktingar blir illegala
Misstänkliggörandet genomsyrar rapporteringen om migranter som kommer till Europa och Sverige. Det är inte tydligt vilka som avses med begrepp som "illegala invandrare" och vilka som får passera som asylsökande eller flyktingar. Därmed blir det också otydligt vilka som är berörda när den den "illegala invandringen" och "missbruket av asylsystemet" ska motverkas. Fån politiskt håll kommer det regelbundet uttalanden om att Europa ska motarbeta dessa företeelser för att värna asylrätten för dem som verkligen är flyktingar.
Om begrepp som flykting, asylsökande och illegal blandas samman riskerar alla som sökt sig hit att framstå som hot. Ytterst få verkar vara fullkomliga nog att ha chans att nyttja asylrätten. Jeremy Harding skriver i sin bok: "Att vara asylsökande är i miljoner fall att vara en främling inför rätta. Man står anklagad för något såpass vagt som vilka avsikter man haft, men dessa antas ha varit onda och bevisbördan åvilar försvaret."
Den 27 januari publicerar Dagens Nyheter en nyhetsbyrånotis om den hårdnande, brittiska flyktingpolitiken som slutar: "Nyckeln till lösningen är enligt Blair att nedbringa antalet asylsökare kraftig, eftersom de enligt konventionen inte kan skickas tillbaka till ett land där de riskerar tortyr." Enligt notisen handlar det alltså inte längre om att stoppa dem som saknar flyktingskäl. Det gäller i stället att stoppa personer med rätt till skydd från möjligheten att nyttja rätten. Men det orsakar inte mer än en notis.