Publicering av etnicitet motiveras olika
Pressetiken är tydlig. Misstänkta brottslingars etniska bakgrund ska bara rapporteras om den är relevant. Bedömningen skiljer sig från tidning till tidning - men också från en reporter till en annan på samma redaktion. Och på Göteborgs-Posten ångrar nyhetschefen flera års fördomsfullhet.
En psykisk sjuk man kör hänsynslöst ihjäl två människor på en promenadgata i Gamla stan, Stockholm. Kriminella unga män i Göteborg bekämpar varandra och i samma stad dräper en tonåring en natt i januari sin flickvän. I sina artiklar om de tragiska händelserna berättar några av landets största tidningar för sina läsare om gärningsmännens etniska bakgrund.
Det är inte unikt.
En genomgång av det senaste halvårets nyhetsrapportering som Quick Response har gjort visar att artiklar om uppmärksammade brott ofta innehåller information om var de misstänkta är födda - också när kopplingen är långt från glasklar.
- Det finns en oroväckande stark slentrianmässighet i att bakgrunden skrivs ut på det viset, suckar Olle Stenholm, Allmänhetens pressombudsman (PO) som företräder personer som blivit orättvist behandlade i tidningsartiklar.
För honom är det allvar. Han menar att det finns en risk att "tanklösa publiceringar" som nämner kulturell bakgrund i samband med brottslighet bidrar till att gödsla fördomar om hela folkgrupper.
- När jag är ute på redaktioner brukar jag fråga om de hade skrivit att en snattare var född i Borås på samma vis som man skriver att någon är född i Kosovo eller i ett annat land. Det skulle de nog inte, om de tänkt efter lite, säger han.
Olle Stenholm betonar att han inte menar att etnisk bakgrund aldrig ska skrivas ut, men att den redaktion som gör det ska kunna motivera sitt val.
Som PO tar han stöd i de pressetiska reglerna som alla journalister i Sverige lovat respektera. De principerna säger att en misstänkt brottslings etniska eller religiösa tillhörighet bara ska publiceras om det är relevant. När förståelsen av vad som hänt kräver det.
- Hedersmord, slagsmål på flyktingsförläggningar mellan serber och kroater under Balkankrigen - i vissa fall blir det naturligtvis omöjligt att skriva om och försöka förklara vad som egentligen hänt utan att ange den etniska bakgrunden på de inblandade, säger Olle Stenholm.
Det händer allt oftare att etnicitet skrivs ut i kriminalartiklar, menar många journalister.
När Quick Response i höstas tillsammans med tidningen Journalisten frågade dagstidningar och etermedier om de trodde att det blivit vanligare att etnisk bakgrund publicerades blev svaret ja från 35 av 45 redaktionschefer. Få trodde att det gällde på den egna redaktionen och särskilt pekade journalisterna själva på kvällspressen.
Men i fallet med "vansinnesföraren" i Gamla stan som körde ihjäl två personer och skadade flera andra tog de stora redaktionerna samma beslut. Aftonbladet och Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade information från polisen om att den gripne gärningsmannen kommit till Sverige från Iran på 1980-talet.
Erik Sidenbladh, nyhetsjournalist på Svenska Dagbladet, skrev om mannens nationella bakgrund. Han menar att det hade varit svårt att berätta om mannens svaga anknytning till Sverige - att han saknade vänner och familj här - utan att berätta att han invandrat.
- Det hade blivit lite märkligt i sammanhanget om det inte hade funnits med. Och att vagt kategorisera honom som invandrare, inte iranier, hade varit sämre, säger han.
I bakgrunden fanns också misstankar om att mannens psykiska sjukdom kunde ha en historik i traumatiska upplevelser i Iran, men det var ingenting som var avgörande, enligt SvD-reportern. Gun Fälth, som är journalist på Dagens Nyheter, skrev också hon ut mannens bakgrund. Hon pekar på hans egen berättelse i polisförhören som anledning, de politiska förföljelser han säger sig ha varit utsatt för av en exiliransk grupp.
Gun Fälth menar i det i så fall kan ha påverkat honom, men det är inte någonting som heller hon kan styrka med fakta.
På samma tidning sitter reportern Gunnar Sörbring. När han skrivit om gärningsmannen och det uppmärksammade rättsfallet nämns inte Iran.
- Jag ansåg inte att det fanns skäl att nämna den etniska bakgrunden, säger han.
- Vad jag uppfattade hade den inget med saken att göra. Om jag fått fram uppgifter om att ursprungslandet hade betydelse så hade jag skrivit det. Men jag hade ingen information som förklarade att den etniska bakgrunden hade betydelse alls.
För Expressens reporter Carl Hjelm var det främst det exceptionella och allvarliga i det som hänt som gjorde att den etniska bakgrunden lyftes fram. I Expressen angavs därför redan i artikelns ingress var mannen var född.
- Det gjorde vi nog för att det är en så viktigt del av hans personliga bakgrund. Vi visste att han var en enstöring. Att byta land och kultur som han gjort är en traumatisk upplevelse, det håller nog de flesta med om, säger Carl Hjelm.
Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin motiverar sin publicering av den etniska bakgrunden med delvis samma argument: det var en sällsynt hemskt händelse.
Men han menar också att den nationella bakgrunden bara är "en detalj bland andra" i artikeln - och går därmed ut i strid mot pressetikens uppmaning att vara restriktiv när det gäller just den etniska bakgrunden för att inte underblåsa fördomar.
- Jag ser inget fult i att komma från Iran. Så varför skulle man inte kunna berätta det i en bakgrundsartikel om honom? säger Anders Gerdin.
Pressombudsmannen Olle Stenholm har i dag, flera veckor efter vansinnesdådet, svårt att tänka sig något rimligt motiv för mediebevakningen att fokusera på den etniska bakgrunden för en man som förklarar sina gärningar med att hans bil blev fjärrstyrd.
- Kanske finns det någon omständighet som jag inte känner till, men som jag läst det som skrivits var det inte relevant att skriva var mannen kom ifrån. I sammanhanget blev det istället ett diskriminerande utpekande, säger han.
Frågan är varför just den etniska bakgrunden blir relevant när det gäller rapportering om brottslighet. Olle Stenholm ser förklaringen i ett "vi och dom"-tänkande som är djupt rotat på redaktionerna liksom i övriga samhället. Det blir helt enkelt lättare att oreflekterat skriva att en brottsling är född i ett annat länd än det är att skriva om "kriminella gäng av boråsare".
Natten till söndagen den 19 januari i år dödade en 19-årig göteborgare brutalt sin jämnåriga före detta flickvän. Polisens utredning, som citerades i massmedierna, visade att mannen var kriminell och hade anabola stereoider i sitt hem.
Dådet blev mycket uppmärksammat. Framförallt Göteborgs-Posten och Expressen/GT skrev mycket om fallet, som slutade med att 19-åringen hängde sig i sin cell dagen efter att tingsrätten dömt honom till åtta års fängelse för dråp.
Rapporteringen i Göteborgs-Posten fokuserade på händelsen, mannens sociala bakgrund och på den svartsjuka som föregick brottet. Tidningen skrev ingenting om var gärningsmannen var född.
- Nej, i det här fallet anser jag inte att det var relevant för att förstå brottet, säger Karin Wettre, reporter på Göteborgs-Posten som bevakade fallet.
Inte heller för Camilla Norström, kriminalreporter på Aftonbladet, var ett utpekande av mannens etniska bakgrund ett alternativ.
- Skojar du nu eller? Är du allvarlig - varför skulle jag skriva det? Någon koppling mellan att han dödade sin flickvän och var han var född såg jag inte, säger hon.
Expressen/GT gjorde ett motsatt val. Journalisten Jan Sprangers skrev inte bara om 19-åringens tuffa uppväxt och kriminella vanor utan också att mannen "är från Iran".
Anledningen är, säger han, att han fann "patriarkalt mönster" bakom mordet. Ett beteende han kopplar till gärningsmannens etniska bakgrund.
- Jag kunde se ett tydligt mönster i svartsjukan bakom brottet som jag sett många gånger förr i mitt arbete, i många andra rättsfall. Det verkar vara vanligt bland killar från det här området i världen att bete sig så.
Hur vanligt menar du att det är det att iranier gör så?
- I alla fall så vanligt att det är relevant att tala om varifrån han kom.
Finns det inte alltid patriarkala mönster när en man mördar en närstående kvinna?
- Jo, och det är egentligen samma mönster. Jag har sett många fall där svenska killar ägnat sig åt kvinnofridskränkning eller mördat sina flickvänner. Men skillnaden är att jag sett det här så många gånger på samma sätt med killar från Iran och Mellanöstern.
Förutom till sin egen erfarenhet hänvisar Jan Sprangers till dansk forskning som, enligt honom, visar att unga män från Mellanöstern har ett i grunden helt annat sätt än skandinaviska killar.
- De beter sig ofta på samma sätt som den här killen gjorde. De bjuder flott och uppvaktar, sprider komplimanger omkring sig och dricker sig inte fulla som vi svenska och danska män. Det faller många kvinnor för. Men efter den första tiden förändras de och börjar inskränka kvinnornas frihet och ska kontrollera dem, säger han.
- Det låter som en forskning full av skitsnack, kommenterar Masoud Kamali, professor i socialt arbete i Uppsala som undersökt attityder till samhället hos ungdomar med utländsk bakgrund.
Han ifrågasätter om det ens är möjligt för en forskare att isolera just etniciteten från annat som påverkar en människa, som social status och utbildning, och sedan koppla den till generella förklaringar.
Jan Sprangers hävdar att hans åsikt att brottet delvis kan förklaras med mannens iranskhet inte ifrågasattes av någon på tidningen.
I den personutredning som kriminalvården gjort är det inte mannens bakgrund i Iran eller några kulturella förklaringsförsök som spelar huvudrollen. Kanske är det för att det där också framgår att mannen kom till Sverige redan när han var två år gammal. I stället är det hans personliga förhållanden i Sverige som kopplas till brottsligheten: uppväxten i ett våldsamt hem där hans far misshandlat både honom och hans mor, att han missbrukat alkohol, kokain och hasch och haft återkommande depressioner.
Tidningsläsare med kritiska synpunkter påverkar diskussionen på redaktionen. Och diskussionen på tidningarna påverkar direkt vad tidningen publicerar. Västsveriges stora morgontidning Göteborgs-Posten har de senaste åren ofta rapporterat om en våldsam konflikt mellan kriminella grupperingar som pågått i staden. Ett av de inblandade kriminella nätverken har i rubriker och artiklar kallats "albanligan".
Fördomsfullt? Internt på redaktionen fanns en tveksamhet inför begreppet. Redan den 5 september 2001 skriver två av tidningens kriminalreportrar i en artikel att namnet "albanligan" är "ett olyckligt epitet, ett utryck som skapats av polisen och anammats i massmedierna".
- Det var ett problem, helt klart. Vi var taskiga mot albaner när vi använde ett sånt namn och jag beklagar det, säger Per Nygren, kriminalreporter på tidningen.
Dessutom, menar han i dag, benämningen vilseledde också faktamässigt eftersom att nätverket består av personer med olika bakgrunder.
Ändå fortsatte G-P:s reportrar under flera år att skriva "albanligan".
Först nyligen gjorde tidningen helt om. Den 13 april - bara fem dagar efter en publicering om "albanligan" - förklarade Kenth Andréasson, nyhetschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på tidningen, för läsarna att begreppet nu var bannlyst från spalterna. Kritik som kommit från läsare om fördomsfull generalisering var befogad, skrev han i en artikel. I fortsättningen skulle gänget uppkallas efter den utpekade ledaren i stället.
Varför använde ni begreppet så länge om ni själva fattade att det var fördomsfullt?
- Det hade redan blivit ett etablerat begreppet i tidningen, menar Per Nygren.
- Förmodligen för att ingen hade reagerat tidigare. När vi fick reaktioner från läsare på ordet avgjorde det saken. Det är inte helt enkelt att bara ändra benämning sådär, vi hade ju etablerat ordet "albanligan" för vår läsekrets och då sitter det, svarar nyhetschefen Kenth Andréasson.