Arbetsmarknadens reserver
Det är hos invandrarna media letar fel när utlandsfödda inte får jobb som motsvarar deras kompetens. De som blir utan jobb får bära skulden för arbetsgivares enögdhet.
Invandrare, särkilt utomeuropeiska, har svårare än svenskfödda personer att få jobb. Nyhetstidningarna skriver mycket om situationen. 1994 fick Sverige en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, och 1999 skärptes den. Därmed har diskriminering klättrat uppåt även på tidningarnas dagordningar.
Men det finns också andra, bekvämare, förklaringsmodeller än diskriminering att ta till när man talar om varför invandrare har svårare än svenskfödda att få jobb. Man kan välja att se arbetsmarknaden som opartisk och i stället se efter vilka brister invandrarna har. För om inte arbetsmarknaden är diskriminerande så måste det ju vara något fel på dem som inte får jobb.
Ekonomisk rasism
Nyheterna handlar ofta om hur invandrarna ska förbättras för att mångfalden ska kunna öka. Aftonbladet publicerar exempelvis den 11 mars i år en notis under rubriken "Talkurs ska ge invandrare jobb". Det uppges att en orsak till att invandrare inte får jobb är att de bryter. Kursdeltagarna ska få lära sig svenskt uttal. Den kursansvarige säger att det inte är språket i sig som brister, utan just uttalet. Det ifrågasätts inte huruvida det är rimligt att arbetsgivare inte accepterar annorlunda uttal av ett korrekt språk, så som dialekter accepteras.
Katarina Mattsson, doktorand i kulturgeografi, skriver i antologin "Sverige och de Andra" från 2001 om "ekonomisk rasism", ett synsätt som utgår från att invandrare har sämre humankapital än svenskar. Hon slår fast att främst den ekonomiska forskningen ofta ser på arbetsmarknaden som en opartisk sfär. Enligt hennes resonemang har det synsättet, i förlängningen, gett vetenskaplig status åt vardagsstereotypa bilder av "invandrare". Undersökningar som tyder på att problemet på arbetsmarknaden är invandrarnas bristande kompetens bygger nämligen på intervjuer med arbetsgivare, och det är ju ganska självklart att inte de lyfter fram sin egen diskriminering som förklaring. I stället beskriver arbetsgivarna vilka brister de väntar sig att invandrare ska ha. Det handlar om förväntade brister i informella egenskaper, social kompetens och sverigespecifik kompetens.
Invandrare som risk för ryktet
När man sedan väl slagit fast att invandrare saknar viss, svårmätt, kompetens verkar det rationellt att de ska ha de slitigaste och mest lågavlönade jobben. Katarina Mattsson vänder sig mot resonemanget. Hon menar att att skillnaderna mellan enskilda människors informella kompetenser är för stora för att kunna skattas efter nationalitet. Hon pekar på motsägelsen i att arbetsmarknaden beskrivs som att den blivit allt mer beroende av individuella egenskaper, samtidigt som invandrare inte bedöms efter sina individuella förutsättningar eftersom de redan är klassade som mindre kompetenta utifrån sin grupptillhörighet. Katarina Mattsson menar att diskriminering legitimeras på det här sättet.
Resonemang som bygger på att det är invandrarna som grupp som är problemet återkommer ofta i media. Sydsvenskan skrev den 30 mars i år om att arbetsförmedlingen visat sig vara bättre än ett bemanningsföretag på att "sätta långtidsarbetslösa invandrare i arbete". Sydsvenskan skriver att uthyrningsföretagets största nackdel visade sig vara att "det ansvarade med sitt rykte gentemot arbetsgivaren, och i första hand såg till arbetsgivarens behov". Inga frågor ställs mot det resonemanget. Det tycks alltså vara självklart att det inte är aktuellt att anställa en invandrare om man ser till arbetsgivarens behov.
Att vara snäll mot "dom"
Svenska Dagbladet skriver den åttonde mars i år om att den arbetsmarknadspolitiska propositionen föreslår att 300 arbetsförmedlare ska jobba med att stötta invandrare med särskilda behov. "Arbetsförmedlare specialutbildas för att jobba med invandrare" står det i ingressen. Sist i texten kommer följande mening: "De grupper som främst skall prioriteras är invandrare med högskoleexamen som i dag saknar jobb eller finns på jobb som inte motsvarar deras kompetens." Utifrån den formuleringen kunde reportern förstås ha frågat ministern om det är invandrarna eller arbetsgivarna som behöver specialhjälp, det märkliga är ju att dessa människor inte kunnat få jobb trots sin kompetens.
Den tolfte september förra året skrev Dagens Nyheter om ett projekt som skulle öka mångfalden på myndigheter. Första meningen lyder: "Allt fler arbetsgivare försöker inlemma välutbildade invandrare i sina organisationer." Som om det vore besvärligt att inlemma någon som invandrat till Sverige, som om det automatiskt fanns en motsättning. Ett liknande tonfall, som antyder att "vi" är goda som anstränger oss för att ge "dem" jobb, återkommer ofta och särskilt i rubrikform. "Praktik ger invandrare jobb" löd en rubrik i Sydsvenskan den 24 juni förra året. "Invandrare lovas jobb" skrev DNs rubriksättare den 25 maj samma år och den 7 april skrev Göteborgs-Posten att "Projekt ska ge invandrare jobb". Som om "vi" vore snälla som ger "dem" något. När det egentligen handlar om att <i>sluta</i> bedöma människor efter var de är födda.
Självförsvar mot stereotyper
Idag kategoriserar media ständigt människor efter ursrprung. Det tycks exempelvis finnas särskilda "invandrarjobb". Den åttonde mars i år sätter Göteborgs-Posten rubriken "80 invandrarjobb" över en faktaruta. Artikeln handlar om att nio av tio företag saknar mångfaldsplaner. Men enligt rubrikspråket handlar det alltså ändå inte om att företagen ska bli bättre på att öppna strukturerna och bortse från ursprunget. Det måste i stället till "invandrarjobb". Sådana som passar för de där svårplacerade personerna som Sydsvenskan skrev om?
Eller för reserverna. Det är så de kallas när Svenska Dagbladet skriver om att invandrade lärare saknar introduktionaplatser. "Invandrade lärare en reserv som inte utnyttjas" lyder rubriken. Och reserverna är ju inte precis de man kallar in först.
Förra våren var en arbetsmarknadsnyhet att antalet invandrare som startar företag hade ökat. 2001 gav etnologen Oscar Pripp ut avhandlingen "Företagande i minoritet". Han för ett resonemang som tangerar Katarina Mattssons då han skriver att det är vanligt i Sverige att personer långt ner på den hierarkiska skalan ses som bundna av traditioner och kulturer. Han slår också fast att det är vanligt att grupper i de nedre hierarkierna betraktas som homogena, att individulla drag suddas ut till förmån för gruppkategoristiska.
Ansvarsfrihet till sist
Oscar Pripp konstaterar i sin avhandling att valet att starta eget vanligen påverkats av upplevda svårigheter på arbetsmarknaden, exempelvis att få ett jobb som motsvarar kompetensen.
Men ofta framställer media det som att invandrarna per definition helt enkelt är extremt företagsamma och flitiga. Den nionde oktober skrev Metro om att företagsamheten till och med smittar, under rubriken "Mångkulturell miljö gynnar företag". En enkät från Svenskt Näringsliv blir även svenskar som bor i kommuner med många invandrare "mer benägna att starta eget". Det ställs ingen fråga om huruvida det kan finnas andra förklaringar än invandrarskapet.
När de väl startat eget är reservarna från arbetsmarknaden alltså plötsligt dugliga. Och så slutar allt lyckligt och vi slipper att på allvar prata om varför så få arbetsgivare vill anställa människor som inte är precis som de själva.