Myter om romer stärks
Avvikande detaljer lyfts fram för att stärka en stereotyp bild när media rapporterar om romer. Det visar en c-uppsats från Södertörns högskola.
- Jag tycker att begreppet "zigenare" dök upp som ett signalord för att färga artiklar, säger Tobias Nilsson.
Han har skrivit c-uppsatsen "Mediemytiska romer" vid Södertörns högskolas utbildning i journalistik och multimedia. Texterna som begreppet dök upp i är hämtade från nyhetspress vart tionde år mellan 1962 och 2002, totalt 150 artiklar.
Tobias Nilsson menar att användandet av ordet "zigenare" bär på myter och ger signaler om hur texter ska läsas. Och stereotyperna stärks ofta av journalisterna. Men han säger att det har skett en positiv förändring över tid, att artiklarna blivit mer nyanserade. Han tror att journalister tvingats tänka om bara i och med att begreppet "zigenare" vanligen ersatts av "romer".
Han såg dock problem även i de senaste texterna. I uppsatsen skriver han om en artikel från 2002 att den förkroppsligar en genomgående tendens; att lyfta fram avvikande detaljer som får bekräfta myten om "zigenaren". Det handlar, den här gången, om en kvinna som nekats socialbidrag till en traditionell kjol. Tobias Nilsson konstaterar att nyheten i sig är irrelevant, och att även andra irrelevanta uppgifter om hur länge kvinnan haft socialbidrag tas upp. Han skriver att informationen "anspelar på myten om zigenaren som socialbidragstagare med konstiga kläder och traditioner".
Tobias Nilssons uppsats visar att reportrar, genom åren, ofta väntat till sent i texterna med att förmedla information som talar mot stereotyperna. Läsaren får exempelvis inte veta från början att personer som tältar bara är på semester från sin lägenhet. De flesta artiklarna som ingår i undersökningen ger ganska lite information om romerna utöver att de är just romer. I 70 procent av artiklarna sägs det inget om personernas yrke, endast i 41 procent av artiklarna får läsaren veta vad de heter.
Förändringen över tid innebär en övergång från en romantiserad bild till en hårdare ton, som delvis blivit mjukare igen 2002. Texterna från 1962 innehåller en romantiserad nyfikenhet. Det mytiskt avvikande är själva nyheten. 1972 är "zigenarna" inte längre gulligt exotiska, utan avvikande bråkmakare. De framställs som skyldiga även då de rimligtvis borde vara den drabbade parten, som när de utsatts för eventuell mordbrand. Tjugo år senare, 1992, handlar texterna bland annat om snatterier och andra brott. Gruppens påstådda kriminalitet diskuteras utan att läsarna får veta om det finns bevis. 2002 hade utvisningsärenden ersatt brott som vanligaste ämne.