Invandrare ifrågasatt begrepp
Nyhetstidningar är fulla av människor som kallas invandrare. Ofta är det svårt att veta om det är människor som just kommit till Sverige eller om det är personer som har bott i landet i 30 år det handlar om.
Quick Response berättar om ett ord som väcker känslor.
När Mannan Mridha fick nog skrev han en insändare som han skickade till Metro. Han, som är forskare i medicinsk teknik på tekniska högskolan i Stockholm, är trött på att reduceras till etikett: "Invandraren", "invandrarläraren", "invandrarforskaren".
- Det blir för mycket till slut. Jag kom till Sverige 1981. Här i landet har jag hela mitt liv. Mitt jobb, mina barn, mitt hem. Jag tänker inte vandra någonstans, säger han.
Han definierar sig själv som svensk med indisk bakgrund, men framförallt som en man med globalt fokus. Precis som hans forskning om hur ultramodern teknik kan användas i miljöarbete i utvecklingsländer. Hade Mannan Mridha levt i USA i stället, tror han, hade han med självklarhet kunnat säga "vi amerikaner".
Då och då försöker han sig på ett "vi svenskar" bland kollegor och studenter. Det faller platt.
Begreppet "invandrare" har varit hårt omdebatterat de senast åren. Särskilt myndigheters och politikers användande av ordet har kritiserats. Också mediers återkommande uppdelning av människor i grupperna invandrare och svenskar ifrågasätts.
Kritiker siktar in sig på att ordet klumpar samman på ett missvisande sätt. "Invandrare" i Sverige är människor som har en bakgrund i över 100 länder. Här ryms bönder och hjärnkirurger; ateister och troende från samtliga religioner. Skurkar lika gärna som pärlor. Både personer som just satt sin fot på Arlanda och sagt "asyl" och Ilmar Reepalu, kommunalråd i Malmö som kom till Sverige som barn från Estland, får samsas under samma rubrik.
- Ordet invandrare är ju ofta helt uppåt väggarna, säger Osama Ossi Carp, reporterpraktikant på Dagens Nyheter. Det är belastat med en massa generaliseringar och föreställningar om vilka de där "invandrarna" är. Det handlar ju knappast om vilka som helst.
Själv ledsnade han redan i skolan när han läste i SO-boken om hur många invandrare som bodde i Sverige och upptäckte att statistiken räknade in även ungdomar som, liksom han själv, är födda i Sverige med en förälder från ett annat land.
Så när han den 24 januari i DN rapporterade om krograsism valde han att istället för "invandrare" att skriva om "Stockholms etniska minoriteter", som allt oftare anmäler att de behandlats negativt av dörrvakter eller restaurangpersonal.
Ett hårklyveri och pk-tjafsande om ord?
- Nej, i grunden handlar det om respekt för människor, att uppvärdera dem istället för tvärtom, säger han.
Fackliga centralorganisationen TCO ger under våren ut en skrift med arbetsnamnet "Svarta listan". Skriften ska fungera som både en ordbok över multietniska ord och som tankeväckare. Målgrupp: journalister och fackligt aktiva.
Journalistförbundet kommer att sprida boken på redaktionerna, säger Helena Johanson, strategisk chef på TCO.
"Svarta listan", som är skriven av Helena Johanson, journalisten Kurdo Baksi och SVT:s mångfaldssamordnare Inger Etzler, rubricerar olika begrepp under "Okej", "Varning" och "Se upp!".
Att se upp för är, enligt redaktionen, ord som "turkiska kurder", "arabiskt utseende" - och "invandrare".
Men riktlinjer för vad som är okej att skriva - är inte risken stor att det bara blir konstigt?
- En del kommer att bli sura och tro att det är pekpinnar vi kommer med, säger Helena Johanson. Det därför som vi säger tydligt att den ska fungera som ett diskussionsunderlag.
- Jag brukar själv använda ordet invandrare och tycker att det är viktigt att man ska kunna göra det när man till exempel undersöker hur det ser ut för olika grupper på arbetsmarknaden, säger Inger Etzler.
- Men problemet är att det generaliseras hela tiden, även när det inte behövs. En stor grupp människor får liksom nästan aldrig vara individer, fortsätter hon.
Bra journalistik förklarar förhållanden i samhället och ger läsaren faktaunderlag för att själv fatta beslut eller engagera sig som medborgare. Dålig journalistik skapar mer förvirring än belysning på hur saker och ting hänger samman.
Med den principen som måttstock har Quick Response läst all nyhetsrapportering från mitten av januari till mitten av februari 2004 i tidningarna Göteborgs-Posten och Nerikes Allehanda där ordet "invandrare" nämns.
De flesta artiklarna handlar om problem som gruppen är eller har, och om svenska myndigheters försök att åtgärda problemen.
I spalterna finns exempel på att människor med utländsk bakgrund är med som vanliga örebroare, göteborgare, gymnasieelever eller annat, men där skrivs det sällan ut att de är "invandrare" och de är därför inte inkluderade i undersökningen.
Det är mycket sällan som journalisterna själva i texterna kallar människor som intervjuas för invandrare. Ofta är det politiker, "experter" och myndighetspersoner som pratar om "invandrarna". Men vilka som menas med "invandrare" förklaras varken av reportrarna eller av dem som intervjuas.
Ibland framgår det visserligen av sammanhanget om det är nyanlända flyktingar eller människor som invandrat nyligen som det handlar om. I andra fall kan det lika gärna handla om människor som är födda i Sverige, som när tidningarna skriver om diskriminering.
Lotta Bolin, journalist på facktidningen Invandrare & minoriteter, menar att det största problemet att de som offentligt använder ordet gör det i en outtalad överenskommelse att "alla" vet vilka "dom" är. Alltså inte vilka som helst som invandrat. Utan svartskallar. Också de som är födda i Sverige eller bott här mycket länge.
- Fast om man byter ut ett ord mot ett annat - who cares? Det har vi provat med städarna, som blev lokalvårdare. Inte förändrar det hur man ser på människorna.
Abraham Staifo, ordförande i Assyriska ungdomsförbundet, ger den ståndpunkten stöd:
- Ordet i sig har ingen negativ laddning för mig. Det finns en paranoia kring frågan bland vissa svenska journalister och politiker som vill byta ut det mot "nya svenskar" eller så. Men problemet ligger inte i vilket ord man använder, utan i att samhället betraktar oss som att vi inte hör hit.
Abraham Staifo tror på en framtid för det assyriska i Sverige. Han kom till Sverige med sin familj som femåring för 25 år sedan, men också hans barnbarnsbarn i ett framtida Sverige kommer att vara assyrier, hoppas han.
I sin vardag ser han en växande stolthet bland många unga svensk-assyrier och pekar på Södertälje som ett exempel på hur en gammal kultur inte kommer att raderas ut i Sverige.
Omkring 15 000 av stadens medborgare har assyrisk-syriansk bakgrund. En av stadens riksdagsledamöter är assyrier/syrian och Södertälje är biskopssäte för syrisk-ortodoxa kyrkan. Stadens stolthet fotbollslaget Assyriska spelar i Superettan.
En sådan verklighet ställer det märkliga i uppdelningen av verkligheten i å ena sidan "invandrare" och å andra sidan svenskar på sin spets.
För vad händer med den växande grupp - svensk-araber, svensk-turkar eller svensk-assyrier - som inte är någondera? Inte majoritetssvenskar, inte från de nationella minoritetsgrupperna som samer eller tornedalingar och inte "invandrare".
Från invandrare till nya minoriteter?
Angela Hanagarth, reporter på Nerikes Allehanda i Örebro, håller med om att begreppet invandrare ofta blir otydligt. Hon menar att den negativa laddningen som ordet fått ofta blockerar vad en artikel egentligen handlar. Risken finns att ett allmänt problem för många läsare blir ett "invandrarproblem".
Men inte heller för henne handlar det egentligen om ord.
Problemets kärna, anser hon, är de allt snålare villkoren på redaktionerna. Snabb och billig journalistik ersätter rapportering som kräver utrymme och tid. Och i den kortfattade rapporteringen från skrivbordet hakar schabloner lättare tag.
- Man får en ny rapport på sitt bord och ska skriva någonting snabbt till morgondagens tidning om den. Då handlar det ofta om att "en av fem människor" har drabbats av någonting. Mer journalistik måste se annorlunda ut. Den måste få tid, säger hon.
- Egentligen är frågan vad som räknas som en nyhet i dag. Vi måste på allvar ifrågasätta själva nyhetsbegreppet. Rapporter, visst, men en nyhet borde lika ofta bygga på att först gå ut och prata med människor om vad de tycker är viktigt - och sedan skriva utifrån det. Om människor intervjuas och presenteras som hela människor och inte som siffror eller "invandrare" så hamnar man inte i den vanliga fällan med stereotyper.
Mannan Mridha fick sin insändare publicerad i Metro som han hoppades.
Texten är en vädjan: reagera över det tokiga i att kalla människor som bott länge i Sverige för invandrare. Särskilt riktar han sig till dem som har ordet i sin makt: språkvårdare, lärare, författare och journalister.
När Quick Response tar med sig hans fråga till några stora tidningars språkvårdare är resultatet blandat. Som några av svenska språkets tyngsta makthavare fungerar de på de stora normgivande redaktionernas som språkdomare. De både hjälper tidningens journalister att hantera utländska ord - som när rave blev rejv och mail blev mejl på Dagens Nyheter - och ser till att journalisterna inte slarvar med språket mer än lovligt.
Catharina Grünbaum är språkvårdare på Dagens Nyheter.
- Det är marigt, säger hon om ordet invandrare.
Hennes tidning har ingen policy för vilket ord som bör användas och hon ser heller inget behov av en sådan.
Ändå är det tydligt att det mesta egentligen är otydligt. Ett exempel: Att människor som är födda i Sverige benämns invandrare anser hon i grunden är fel.
Men samtidigt:
- Om de växer upp här och kanske har syskon som är födda i hemlandet och kanske är tvåspråkiga, ja då är de nog invandrarbarn i alla fall, säger hon.
Expressens Lotta Cramne håller inte med. Hon gillar inte att läsa beteckningar som "andra generationens invandrare". Om det är nödvändigt i sammanhanget att berätta om någons etniska tillhörighet eller bakgrund så finns det andra sätt, menar hon.
En språkvårdare som har svårare att förstå vad Mannan Mridha och andra kritiker menar är Bo Löfvendahl på Svenska Dagbladet.
- Invandrare? Det ordet är lätt att definiera. Den som har invandrat är invandrare. Det har jag aldrig tänkt på att det skulle vara problematiskt att använda i tidningen, säger han.
Men om ordet mest är förknippat med problem och elände kan du då förstå att somliga reagerar?
- Menar du att man skulle kunna sluta vara invandrare med tiden? Det är ju inte möjligt. Har man invandrat så har man, säger han.
Också han anser att det inte är ordet det är fel på utan i hur människor betraktar varandra.
Bo Löfvendahl vill ändå se en viss försiktighet: ordet ska användas när det är relevant, i artiklar som handlar om invandrarskap eller om de intervjuades ursprungsland.
Även om han inte tycker att det finns något skäl att ifrågasätta hur ordet används av Svenska Dagbladets journalister så har han haft sin egen fajt med ordet.
- Jag skulle handla i en invandrarbutik, en sådan som ofta finns utanför stan där många av dem bor. Han som äger butiken är förmodligen irakier, men butiken säljer varor från Latinamerika, Polen, ja från många andra länder. Också svenska varor säljs där. Då kom jag att tänka på hur konstigt ordet invandrarbutik egentligen är. Men, det finns inte så många andra ord som passar.
Varför inte ordet "butik" bara?
-Nja, det säger ju ingenting. "Var har du köpt den där?" "Ja, den köpte jag i en butik..." Nej, då får det bli invandrarbutik.