Förorter okänd mark
Storstädernas föraktade miljonprogramsområden är bortaplan för de flesta journalister. I nyheterna skildras platserna oftast som scener för problem.
Quick Response om medieschabloner - men också om en jakt på lösningar för bättre journalistik.
- Medieskildringarna av vissa förorter är fruktansvärt stigmatiserande, säger Oscar Pripp.
Han är etnolog på Mångkulturellt centrum i Fittja och har studerat vad som skrivits om området som enligt honom fått rollen som riksgetto.
Fråga honom vad han menar och han går igång:
- Den negativa bilden är så totalt dominerande. Det är närmast chockartat att se vad som skrivits om Fittja under åren. Journalisterna fungerar som en jättelik kör som alla säger samma sak.
Studien, som gällde artiklar i rikspressen under en tvåårsperiod, bekräftade vad han haft på känn. Omkring hälften av artiklarna handlade om kriminalitet. En fjärdedel tog upp andra sociala problem, ofta på temat segregation.
- Det skrivs på ett väldigt nationalistiskt vis. Fittja blir ett exempel på det osvenska. "Vi" berättar om "dom", för läsare som är som vi. Det påminner mycket om koloniala berättelser från 1800-talet.
Ett exempel är de återkommande berättelserna om patriarkala män, förtryckta flickor och farliga kriminella killar.
- Det sägs ofta att tjejer här som lever frigjort och inte är förtryckta av sina föräldrar lever mer svenskt än de andra. Varför skulle det vara så? Tro på jämställdhet kan man ju ändå. Schablonerna skapar vattentäta skott mellan människor, säger han.
För vad som blir nyheter från en plats handlar mycket om vilka människor som bor där, anser Gunnar Nygren och Lars Nord, forskare vid JMK respektive Demokratiinstitutet.
De har jämfört medierapporteringen under några veckor om Stockholms innerstad med artiklar och etermedieinslag från några kranskommuner.
Skevheten var tydligt. Resursstarka stockholmare - ofta detsamma som helsvensk bakgrund - och deras grannskap får en god och allsidig bevakning. Innerstan beskrivs ofta i idylliska sammanhang, om närförorterna berättas det nyanserat med medborgare som aktörer.
Om människor och platser längre ut längs tunnelbanelinjerna däremot rapporteras det mer ensidigt. Ofta är fokus snävt inställt på fattigdom. Dramatiska händelser långt från vardagen får stort utrymme. Vanligaste källorna: myndighetspersoner och polis. Medborgerliga initiativ härifrån får sällan rum i spalter och etermedier.
Svartmålade platser? Ingen journalist av totalt ett femtontal som Quick Response frågat motsätter sig det. Tvärtom: en samsyn finns om att ensidigheten är ett problem - för bostadsområdena men också för journalistiken.
Flera betonar sin brist på kontakter i marginaliserade förorter och bland Sveriges nya etniska minoritetsgrupper i stort.
- Känningarna och kontakterna utanför den helsvenska medelklass man själv rör sig i är ofta riktigt dåliga, säger Per Sydvik, Göteborgs-Postens reporter i Angered.
Enligt honom är problemets kärna journalistikens klasstillhörighet.
- Det blir en journalistik där "vanligt folks" berättelser bli aparta. När människor här ständigt ser sig beskrivna som kufiska eller som problem så blir tidningen oviktig för dem. Varför ska de betala för att läsa sånt?
Karin Zillén, nyhetschef på Sydsvenskan, tror att det egentligen är samma svårighet som när journalister från staden ska beskriva landsorten men att skillnaden är att de flesta svenska journalister har någon egen erfarenhet av sådana miljöer. Miljonprogramsområdena däremot - och mångkulturella miljöer - känns som på bortaplan för många.
Samtidigt är det ett faktum att finns gott om samhällsproblem som blir extra tydliga i många miljonprogramsområden. I bostadsområden snurrar segregationsspiralen och statistik över anmälda brott och arbetslöshet pekar på ett misslyckande för samhället. Krimnologer och sociologer konstaterar att klassuppdelningar cementerats där bostadsadress och etniskt ursprung är det som avgör.
I vissa delar av storstäderna går elever i grundskolor där knappt hälften får betyg som räcker till en plats på ett vanligt gymnasieprogram. Här ställs också det mångkulturella samhällets dilemman på sin spets när värdesystem krockar.
För journalistiken kan det ses som ett dilemma. Är det möjligt att rapportera och synliggöra problem utan att på samma gång stigmatisera och svartmåla ännu ett lager?
Ett svar är att det kräver andra berättelser än de stereotypa som brukar illustreras med besök i höghusförorterna.
Teresa Lindstedt, integrations- och skolreporter på Stockholm City, försöker sprida sina vanliga jobb geografiskt över sociala och etniska gränser i staden. Förortsskolorna ska vara med i tidningen när det gäller annat än segregation.
- Intervjuar man invandrarkillar i förorter ständigt om brottslighet och segregation så måste man göra det om annat också. Om vad det tycker om det höjda bensinpriset och den typen av vanliga saker, säger Daniel Velasco, reporter på SR:s Radio Stockholm.
När intervjuade ni en somalisk stockholmare om miljöfrågor senast?
- Aldrig. Gissar jag. Jag kan inte tänka mig att vi gjort och det är ju just det. Det vi gör nu räcker inte.
- Problemet är att vi inte heller får de där tipsen från grannen eller någons bekanta som är sånt som blir nyheter. Det funkar inte i dag. Vi har ingen på redaktionen som bor i Alby eller ens i närheten, säger han.
Kanske är det på gång. Undersökningar som gjorts tyder på att personer med utländsk bakgrund oftare än tidigare förekommer som vanliga medborgare i journalistiken och inte bara i sammanhang kopplat till invandring.
Som när Göteborgs-Posten beskriver 20-åriga Farnaz Jabbar som ett exempel på en "vinnare" när tidningen kollar hur det generellt gått för ungas premiepensionsfonder. Eller som i Stockholm City om Yasemin Özel och Sarah Alborzi , två unga kvinnor från förortskommunen Haninge som blir exempel på stockholmare som funderar på att jobba ett tag utomlands.
Några menar att ett helt nytt perspektiv krävs för att bryta stereotypernas makt.
- När någonting hemskt har hänt i Rinkeby ställer man sig utanför tunnelbanan för att fråga mammorna på väg hem om de är rädda nu. Det händer aldrig att man gör så inne i stan eller i "fina" förortsområden, säger Daniel Velasco.
Efter mordet på Fadime Sahindal åkte reportrar till förorter för att samla kurdiska män till gruppintervjuer. Men lika självklart som många gjorde så, lika självklart tycks det vara inte styra reportagebilen till någon villaförort för att intervjua helsvenska villaägare runt ett bord för att få reda på varför kvinnor misshandlas och mördas.
Kulturjournalisten Oivvio Polite tror att det handlar om vilka förklaringsmodeller som är gångbara.
- När män med utländsk bakgrund begår brott mot kvinnor ses det som en hemsk men ändå på något vis typisk handling som förklaras med kultur eller andra kollektiva skäl. Svenskars brott däremot ses som individuella och avvikande, säger han.
För honom handlar det om bristande koll:
- Det grundar sig i vilket Sverige journalisterna föreställer sig. Den som tror att läsarna är lika etniskt homogena som den egna redaktionen skriver på ett visst sätt och tar upp vissa frågor.
Ett bättre sätt vore att ta upp samma problem - segregation, utanförskap, brist på makt - men att göra det med annat fokus.
- Vi måste visa hela bilden. Inte bara antingen demonisera eller romantisera. Det är förklaringar till varför det ser ut som det gör i vissa områden som nu måste fram, säger Nuri Kino, frilansjournalist.
Han menar att medierna ofta först intresserar sig för problem som spiller över på omgivande bostadsområden och på de samhällsmedborgare som räknas. Den slutsats han drar är att det behövs fler journalister som inte ser svartskallar som främlingar och som både känner till och känner för miljonprogramsområden.
- Som inte känner fysiskt obehag inför höghus, som Per Sydvik uttrycker saken.
Han vill se ett annat fokus i nyhetsarbetet för att fånga upp frågor med som har sprängkraft utanför medelklass-Sverige. Han pekar på hur Sverige misslyckas med att släppa in "invandrarnas barn" i samhället som en fråga som redaktörer med andra perspektiv skulle se sprängkraften och därmed de hårda nyheterna i.
Nina Schmeider, reporter på gratisutdelade lokaltidningen Mitt i Haninge, anser att bristen på kontinuerlig bevakning är de stora mediernas problem. När journalister väl "åkt ut" är det lika med det dåliga nyheter för många förortsbor.
- Riksmedierna klampar in först när något riktigt stort har hänt. Det blir godtyckligt och det ger ingen nyanserad bild, säger hon.
- Åk hit oftare och stanna längre, säger Johan Tibbelin, frilansfotograf och Alby-bo. Prata inte bara med de officiella representanterna . Ta upp problem, javisst - men det går inte går inte att göra om man inte skriver om annat också. Vi har en vardag här också.
Per Sydvik menar att det är just närvaron i Angered som är hans fördel. Han får tips som inte går att hitta i diarier. Senast var det om kvinnan från Hjällbo som återvände till Somalia och blev minister i ett regionalt styre.
Jolin Boldt, tidigare redaktör på Sesam, nyhetstidningen på lätt svenska, blickar framåt:
- Det sitter ett isolat av drömmare på många av de stora redaktionerna i dag. De har inte någon vidare koll på att Sverige förändrats. Men när det en dag går fram att omkring en femtedel av läsarna är sådana där konstiga typer med konstiga namn då måste det hända grejer även i journalistiken.
Artikeln publiceras även i Scoop, tidskrift för grävande journalistik. Temanumret med titeln "Hasta la vista baby - mediernas svek mot förorten" innehåller flera artiklar om ämnet och finns att beställa på www.fgj.se.