Ett dussin frågor…
... till Ylva Brune, nybliven doktor i journalistik på JMG i Göteborg, som i sin avhandling "Nyheter från gränsen", skriver att nyhetsmedier bidrar till stereotyper. Studien baseras på tidningsartiklar från 1970-talet och framåt.
Vad är det viktigaste du kommit fram till?
- Det är som titeln antyder att svensk nyhetsjournalistik konstruerar gränser mellan Sverige och flyktingar, mellan det man ser som svenskt och det man ser som invandrare. Man delar upp samhället i svenskar och invandrare och skapar gränser inom samhället.
Vad tycker du att journalister ska dra för slutsatser av dina resultat?
- De ska granska sina egna utgångspunkter. Journalistik i förhållande till invandraren bygger upp ett slags fantiserad, idealiserad svensk nationell identitet.
- Det är väldigt mycket man skulle kunna tänka på som journalist. Till exempel nyhetsjournalistikens traditionella rangordning av källor innebär att det är svenska myndighetspersoner, politiker och experter och så vidare som får definiera invandrar- och flyktingfrågorna i väldigt stor utsträckning. 75 procent av källorna i journalistik som rör invandrare och flyktingar är svenskar, svenska myndigheter.
- Flyktinginvandring i nyheterna beskrivs i väldigt stor utsträckning med utgångspunkt i poliskällor, Migrationsverkskällor och flyktingarnas egna röster blir utestängda. Där bör man fundera på i journalistiken om ett människorättsperspektiv inte är mycket viktigare.
Vad tycker du konkret att enskilda reportrar ska göra för att förbättra sin journalistik?
- ...ja...jag vet inte. Det är ganska många olika saker. Det är naturligtvis att skaffa sig ett mycket mera varierat utbud av källor än vad man har idag.
Hur då?
- Ja, att man verkligen ser till att ha djupa och långvariga och breda kontakter med människor ur andra kulturkretsar än den egna.
Hur tycker du att de ska göra för att få de här kontakterna?
- Ja, det vet jag inte. Man kan göra på olika sätt. Man får bygga upp ett ömsesidigt förtroende med människor inom islamiska församlingar, kanske att gå via föreningar kan vara bra men inte allenarådande för så kallade invandrarföreningar är ju inte alltid så representativa. Men nej ...det här verkar så fånigt att säga generellt vad reportrar ska göra tycker jag.
Fast varför? Hur de skulle kunna göra för att bli bättre?
- Det är nästan för mycket för att det ska gå att säga på ett kort sätt. Men om du tar en rapportering som saknas väldig mycket i svenska nyhetsmedier, där reportrar borde ta mycket mera aktiv del, så rör det frågor om rasism och diskriminering i samhället. Det uppmärksammas oerhört lite jämfört med vilket utbrett samhällsproblem det sannolikt är. Och där tror jag att journalister skulle kunna vara konkret väldigt mycket bättre på det här. Faktiskt leta efter de här fallen som går till polisen eller anmäls till DO. Att man gör mycket mer systematisk granskning av hur rasism och diskriminering kommer till.
Vad är det som gör dig optimistisk?
- Det som gör mig optimistisk är att det finns goda tendenser. Dels att nyhetsmedier, stora nyhetsmedier, aktivt strävar efter att få en bredare sammansättning på redaktionerna. Att journalister inte ska vara bara av infödd svensk medelklass, utan man försöker få in människor med andra erfarenheter och perspektiv. Men det har man ju inte kommit särskilt långt med. Journalistkåren är fortfarande väldigt etniskt homogen. Men det finns ju i alla fall en strävan och det är ett uttryck för en förändringsvilja.
- Det finns också en tendens att man har fler källor idag med utländskt klingande namn och andra bakgrunder än den gamla vanliga svenska medelklassbakgrunden. Jag tror att det är uttryck för en förändring till det bättre. Även om den nivå man startar på är väldigt låg. Om du ta en svensk landsortstidning idag så är fem procent av dem som syns och intervjuas av någon slags icke-svensk bakgrund.
Och pessimistisk?
- Jag blir pessimistisk när jag ser den här ihärdiga stereotypiseringen som har förekommit i samband med flera olika, stora mediehändelser de senaste åren. Efter mordet på Fadime Sahindal hur nyhetsmedierna tar sig för att försöka definiera situationen generellt för unga invandrarkvinnor eller unga kurdiska kvinnor eller för kurder i största allmänhet eller för muslimer i största allmänhet.
- Nyhetsmedier tar sig en större beskrivningsmakt idag än vad man gjorde kanske för 25-30 år sedan att definiera viktiga samhällsfrågor. I samband med de här mediehändelserna efter gruppvåldtäkten i Rissne, om du minns, ägnade sig medierna kollektivt åt att stöta ut invandrarkillen och beskriva honom som ett hot mot den svenska flickan och den svenska nationen. Det gör mig väldigt pessimistisk för det är uttryck för ett slags aggressiv nationalism.
Varför tror du att det blir så?
- Jag tror att det här är en följd av allmänna tendenser i Europa. Det finns någon slags kulturell backlash och en strävan efter att etnifiera den nationella självbilden.
Och det finns hos journalistkåren också?
- Ja, jag tror att det är uttryck för samma typ av etnonationalistiska strömningar som finns bredare i samhällena i Europa. Det är inte så att journalister tänker så mycket på det sättet men det kommer ändå till uttryck i journalistiken.
Så de är inte medvetet rasistiska?
- Nej absolut inte.
Vad skulle du säga att det finns för skillnader i hur medier generellt beskriver helsvenskar och folk med annan bakgrund?
- Journalister på stora svenska dagstidningar kan ta sig friheten att säga att "många invandrarkvinnor ute i de invandrartäta förorterna är förtryckta. Kommer polisen att förstå vad som händer när de ropar på hjälp?". De skulle aldrig komma på idén att skriva, utan att ha undersökt saken, att "många medelklasskvinnor ute i villaförorterna... Kommer polisen att förstå dem när de ropar på hjälp?". Inte utan att ha undersökt det. Men om invandrare kan man uttala sig utan att ha undersökt saken.