Förorten är inte en plats
En förort är ett bostadsområde utanför en större stad. Fast inte i nyheterna. Där betyder ordet "förorten" låg status, utanförskap och en annan etnisk bakgrund än svensk.
Quick Resonse har granskat alla inrikes nyhetsartiklar som innehåller ordet "förorten" och som arkiverats i Presstext och Mediearkivet det senaste året. I stort sett alla de drygt 100 artiklarna handlade om problem, framför allt kriminalitet och fattigdom. Ordet "förorten" används ofta synonymt med "miljonprogramsområdet" och "problemområdet".
Redan på 1980-talet konstaterade forskare att medierna framställde "förorten" på ett stereotypt sätt. Sedan dess har diskussionen inom journalistkåren tagit fart, men den ökade medvetenheten avspeglas inte på tidningssidorna.
Ett par rubriker de senaste året: "Kriminalitet var ingen lek - i förorten där Richard Zamani växte upp var brottslingarna förebilder" och "Invandrare och svenskar flyr förorten - nyanlända flyktingar skapar dubbel flyttström".
En övervägande del av artiklarna kopplar ihop "förorten" med etnicitet. Nyligen berättade s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgül i en radiointervju att hon har planer på att flytta från Tensta. Flera nyhetsmedier gjorde uppföljningar där Tensta beskrevs som "den invandrartäta förorten", trots att Nalin Pekgül själv inte har sagt att hennes beslut har att göra med befolkningens sammansättning.
Begreppet "förorten" används inte för att beskriva en specifik geografisk plats. Då används i stället områdets namn, "en förort" eller till exempel "Göteborgsförorten".
När Svenska Dagbladet skriver om dagisbarns vardag, har platsen där de bor ett namn: Bredäng. Men när samma tidning i en annan artikel berättar om Bredängsföräldrar som är oroliga för kriminella ungdomsgäng, har Bredäng blivit "förorten". "Om det i innerstan främst är aggressiva och hänsynslösa bilförare som skrämmer föräldrarna, så är det i förorten även aggressiva och hänsynslösa gäng."
- Just ordet förorten används antingen när man skriver om sociala problem och segregation eller när man gör exotiska reportage om andra kulturer, säger journalistiklektor Gunnar Nygren, som har skrivit en avhandling om nyhetsbevakningen i Storstockholm.
Kopplingen mellan "förorten" och etnicitet har funnits i nyhetsrapporteringen sedan 1980-talet. Det var också under 80-talet som det blev vanligt med reportage vinklade på att det annorlunda också kan vara positivt, ofta med betoning på spännande smaker och dofter.
- Både en ensidig negativ rapportering och positiva exotiska reportage bidrar till att bygga upp en känsla av vi och dom. Förorten beskrivs som något avvikande, motsatsen till det som anses normalt, säger statsvetare Magnus Dahlstedt.
Han har forskat om hur medierna använder begreppet "förorten" och jämfört rapporteringen i början av 90-talet med hur den ser ut idag. Då som nu var rapporteringen inriktad på problem och negativa bilder. En övervägande del handlar om etnicitet.
Han tycker att det finns en svag tendens till en mer nyanserad bevakning där fler får vara med och formulera frågeställningarna.
- Men det räcker inte att Rapport gör ett inslag från förorten om hela vinkeln ändå bestäms på förhand inne på redaktionen. Att sträcka ut en mikrofon och låta folk svara på några få, utvalda frågor innebär inte att de får komma till tals i någon större utsträckning.
För att en verklig förändring ska ske måste människorna det handlar om få vara med och definiera problemen, menar Magnus Dahlstedt. Det är också en del av arbetsmetoden i så kallad public journalism.
Petter Beckman, journalist och medielärare, tror att metoden kan vara en del av lösningen för att undvika "vi" och "dom" i förortsrapporteringen.
- Säg att du får höra talas om ett område där 14-åriga killar bär kniv. Du kan välja att inte skriva för att undvika stigmatisering. Men du kan göra schysst och rimlig journalistik om du låter invånarna i området själva sätta ord på problemet och lösningen.
- Du kan skriva om själva saken, inte platsen. Hitta exempel på samma problem på andra ställen, så blir inte "förorten" ett "dom".
Men oavsett om problemen hänförs till förortsskapet eller inte blir det en snedvriden bild av verkligheten om inte medierna berättar om annat också, menar Petter Beckman.
Under några år jobbade han med DN:s mobila redaktion och kunde testa public journalism i verkligheten. Redaktionen kunde rikta in sig på att göra journalistik av människors vardagsliv runt om i Stockholm. Men det är få journalister som har möjlighet jobba så, om de ens vill.
Medieforskare har länge pekat på att rapporteringen om "förorten" bygger på stereotyper och ett avstånd mellan "vi" och "dom". Och trots en lång debatt inom journalistkåren om att det är ett problem, visar Quick Responses granskning att journalistiken inte har förändrats i någon större utsträckning.
Petter Beckman kan tänka sig två skäl till att förortsschablonerna fortfarande är så vanliga.
- Antingen är det en icke-fråga på redaktionerna - mediekritiken avfärdas som en akademisk fråga för besserwissrar. Eller så tycker journalisterna att så här ser det ut i förorten. Det är de här historierna om våld och misär som folk berättar. Och när de kommer tillbaka till redaktionerna har de bara hiskeliga verklighetsbeskrivningar med sig.