Statsministern bor inte här längre
Den typiska förortsbon - i dag är det en gangster, en rapartist eller en kvinna i sjal. Men en gång i tiden hyllades förorten som en plats för folkkära konstnärer och högt uppsatta politiker. Följ förortens väg i nyhetsrapporteringen, från framtidssymbol till hackkyckling.
De första svenska förorterna byggs i slutet av 1800-talet: villaområden som Djursholm och Saltsjöbaden. De nya invånarna skildras som framsynta, välbärgade och bohemiska. I artiklar från början av 1900-talet möter läsaren också den skötsamme, helnyktre arbetaren som byggt sitt hus med hjälp av egnahemslån.
Typisk förortsbo: Elsa Beskow, författare och konstnär. Per-Albin Hansson, statsminister, Ålsten.
- 1965-1974: En miljon nya bostäder byggs. Till en början skildras de nya områdena som framtidens ideal, där lägenheterna har balkong, kylskåp och badrum.
Folk börjar flytta in innan de nya förorterna är färdigbyggda och det leder till de första kritiska artiklarna. Vanliga vinklar: "De bor på en byggarbetsplats" och "Farligt för barnen att leka bland byggmaterial och bråte".
Många av de moderna förorterna får en stämpel som permanent ofärdiga. När byggandet är färdigt blir mediernas fokus ett annat: smutsen och skräpet. Då är vinkeln "Städa efter er, politiker".
Typisk förortsbo: Jordbrobarnen i Rainer Hartlebs dokumentärfilmer. Anna Wahlgren, författare, Rosengård. - Sent 70-tal: rapporteringen får ytterligare en dimension när kriminalitet och låg social status kopplas till bostadsområdena. Förorter börjar förknippas med begreppet problemområde.
"Kommer det att bildas getton?" Frågan som började ställas av medierna redan under 1960-talet tas upp allt oftare. Samtidigt framställs både invandrade och infödda svenskar som offer för en misslyckad bostadspolitik.
Typisk förortsbo: Joakim Thåström, musiker, Rågsved - 80-tal: Ordet "invandrare" börjar spela en stor roll i förortsrapporteringen. Förorten har blivit en plats som domineras av kriminalitet, våld, ungdomsgäng, kvinnoförtryck och omoderna traditioner. Samtidigt växer det fram en bild av förorten som full av färger, musik, exotiska människor och mat från hela världen. I båda fallen markeras tydligt att "förorten" skiljer sig från det övriga samhället, där journalisten och läsaren lever och verkar.
Typisk förortsbo: Paolo Roberto, skådespelare och boxare, Upplands Väsby. Izabella Scorupco, skådespelerska och fotomodell, Bredäng. - 90-tal: Kritiken mot den onyanserade rapporteringen växer från forskare och mediekritiker. Fortfarande görs en tydlig koppling till etnicitet och förorten framställs som motsatsen till "det svenska". I slutet av 90-talet gör några tidningar försök med speciella förortssatsningar.
Typisk förortsbo: Alexandra Pascalidou, journalist och författare, Rinkeby. Dogge Doggelito, musiker, Alby.
Källor:
Miljonprogram och media, föreställningar om människor och förorter, Ericsson, Molina och Ristilammi, 2002.
Skilda medievärldar. Lokal offentlighet och lokala medier i Stockholm, Nygren, 2005.