Inga rubriker för Ibo
En superstjärna fyller Solnahallen. För många stockholmare med turkisk, kurdisk eller syriansk bakgrund är det årets musikhändelse. Men nyhetstidningarna bevakar inte konserten. De har inte ens hört talas om artisten.
Solnahallens basketplaner är klädda i nattklubbskrud med scen och kristallkronor. Ett par tusen förväntansfulla och uppklädda människor i blandade åldrar har betalat mellan 500 och 900 kronor för att vara här, dansa och festa.
Framför scenen står långbord uppdukade med meze och fruktfat. Ett kravallstaket skiljer sittande publik från stående. Kvällens stjärna äntrar scenen. Publiken jublar och höjer ett hav av DV-kameror och mobiltelefoner över huvudet.
Sångaren och megakändisen Ibrahim Tatlises är i stan.
Konserter med internationella dragplåster på Solnahallen genererar ofta en recension i svenska dagstidningar. Ibland även en intervju med artisten. Men den här aprilkvällen lyser dagstidningarnas musikjournalister med sin frånvaro. Likadant var det när Ibrahim Tatlises gästade Sverige år 2002.
Förklaringen kommer när Quick Response frågar musikredaktörerna på tidningarna Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan om de vet vem Ibrahim Tatlises är. Ingen av dem känner ens till den storsäljande turkiska superstjärnan.
- Jag är dåligt påläst, förklarar Nils Hansson, Dagens Nyheter. "Svindålig", svarar Sydsvenskans Elin Fjellman Jaderup på frågan om hur hon vill recensera sin egen kunskap om musik från Mellanöstern och Turkiet.
Och på Svenska Dagbladet bollar två musikredaktörer ansvaret för Ibrahim Tatlises mellan sig - det är den andre av dem som borde känna till Turkiets kombination av Christer Sjögren och Bert Karlsson.
Nils Hansson på DN tycker ändå att han har bättre koll på musik från Mellanöstern än snittet av kollegor på andra tidningar.
- Men det är inte mycket att skryta med, förtydligar han.
På ett vis är det kanske inte särskilt mycket att säga om den saken. Att några av Sveriges tyngsta musikjournalister inte har koll på en artist som skulle kunna locka många nya läsare är snarast ett problem för dem själva och deras chefer.
Men det handlar också om vilket Sverige - och vilka svenskars musiksmak - som räknas i nyhetsvärderingen.
Ibrahim Tatlises är annars väldigt nyhetsmässig. Hans framgångssaga började i Turkiet för ungefär 30 år sedan när han blev upptäckt som sångare. I dag är han en mångsysslande supermagnat, älskad och hatad av miljoner.
Smörsångaren driver bland annat eget skivbolag, kebabkedja, hotellkedja, bussbolag och radiostation. Ibo, som fansen kärleksfullt kallar honom, är också Turkiets skandalkung och paparazzifavorit. En mainstream-artist av stora mått, inte bara i Turkiet utan i stora delar av Mellanöstern och överallt där det bor människor med ursprung där.
Så även i Sverige. Konserten i Solnahallen lockar framför allt svenska kurder, turkar, assyrier-syrianer, irakier och iranier. Definitivt en angelägenhet för många av de läsare nyhetsmedierna vill nå. Men inte för musikredaktionerna.
- Vissa kulturyttringar och länder, till och med världsdelar hamnar ju i någon sorts radioskugga. Det vet ju både du och jag, konstaterar Markus Larsson på Aftonbladet.
Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, tror att många svenskar skulle bli intresserade om de bara visste att musiken fanns.
- Sedan finns det en massa människor i Sverige som kommer från de här områdena och har kontakt med musiken. Det borde ju finnas en stor läsekrets där. Jag tror att anledningen till att vi inte skriver mer om det är rätt mycket ovana och möjligen lättja. Det tar ju tid att lära sig nya genrer, säger han.
Johan Lindqvist, musikredaktör på Göteborgs-Posten, är säker på att musikrapporteringen kan vara en väg att "nå fler prenumeranter i områden där det bor mycket invandrare". Något tidningen har som uttalat mål.
Göteborgs-Posten är inte ensam i sin strävan. Många nyhetsmedier säger sig arbeta aktivt för att få en läsarskara som mer liknar Sveriges befolkning idag, både av publicistiska skäl och av krasst ekonomiska orsaker.
Men vägen till en sådan journalistik verkar inte helt enkel, vare sig när det gäller nyhetsrapportering från förorter eller om det som sker inom kultur och nöje.
Aftonbladets Per Bjurman är självkritisk. Han minns när han en kväll på väg från jobbet sprang på en ringlande kö av uppklädda iranier utanför Globen. De var där för att se den iranska sångerskan Gogoosh konsert, ett evenemang som Aftonbladets Puls-redaktion hade missat fullständigt, trots att den numera nedlagda fredagsbilagan skulle vara bäst på nyheter om musik och nöje.
Bo Lövendahl på SvD har däremot bestämt sig för att satsa på så kallad världsmusik, ett uttryck han kallar larvigt, men använder det i brist på bättre.
Han minns exakt när han förstod varför han skulle göra det.
- Jag befann mig i Dansens hus på en föreställning med den stockholmska kulturelit som brukar gå på dansföreställningar. I pausen mötte jag en massa eleganta människor på gatan utanför och tänkte: "Det här är inte den vanliga Dansens hus-publiken, det syns ju på långt håll". De var där för att lyssna på den iranske sångaren Dariush som ju är väldigt stor överallt där det finns iranier.
Som del av satsningen har tidningen tagit in tre recensenter med specialkunskaper om musik från Latinamerika, Afrika och Mellanöstern.
Ett av de största problemen om man ska tro musikredaktörerna är arrangörerna.
- Varenda människa som har en liten scen någonstans eller varenda liten fri teatergrupp överöser oss med pressmaterial, säger Bo Löfvendahl. Vi får verkligen veta vad som händer i Stockholm - utom från just de här arrangörerna som inte riktar sig till en publik som i allmänhet läser Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter.
Nils Hansson på Dagens Nyheter håller med:
- Det finns ett musikliv som vi inte riktigt får reda på. Om det är några turkar som tar en turkisk popstjärna till Stockholm för att spela inför turkar så är det inte säkert att ambitionen är att nå utanför det turkiska livet i Stockholm.
Och att det inte finns någon reporter på Dagens Nyheters kulturredaktion som har kunskap om det svensk-turkiska livet verkar Nils Hansson ha accepterat.
För Elin Fjellman Jaderup på Sydsvenskan är förklaringen enkel:
- Det handlar om hur segregationen ser ut här. Det är ont om invandrare särskilt från utomeuropeiska länder på redaktionen. Det är väldigt få på redaktionen som bor i de områden där många med de här artisterna som idoler bor.
Men i de normala rutinerna på en redaktion ingår annars att aktivt söka nyheter, till exempel genom att leta i diarier och ringa källor - eller att hitta kulturarrangemang som inte produceras av redan röststarka aktörer.
Markus Larsson berättar att Aftonbladet gör sitt urval främst utifrån skivbolagens topplistor. Tidningen, påpekar han, vänder sig till de breda folklagren och därför står kampen om spaltutrymmet framför allt mellan de stora artisterna.
Den nyhetsvärderingen har ett problem. Trots tiotusentals fans i Sverige syns inte skivförsäljningen för "Ibo" och artister som libanesiska popstjärnan Nawal och irakiske sångaren Kassem El Saher på de listor som når redaktionerna.
Å andra sidan syns sällan heller storsäljande svenska dansband på musiksidorna. Det är mycket redaktionens tycke och smak som styr i slutändan, förklarar Markus Larsson.
Den 14 maj gästar den turkiska sångerskan Yildiz Tilbe Stockholm för att ge en konsert i Solnahallen. Senare samma månad kommer hennes konkurrent Sibel Can till Södertälje. Deras hitlåtar fyller dansgolv från Konya till Stockholms orientklubbar.
Vem skriver om dem?