Journalister apar efter politikers språk
Journalister anpassar sig efter politikernas och myndigheternas språk när det gäller rapportering om invandring.
- Anser regeringen att Sverige behöver arbetskraft skriver tidningarna positivt om nyanlända invandrare. Kräver regeringen en skärpt flyktingpolitik ger detta genomslag i medierna, säger forskaren Gunilla Hultén som granskat 50 års nyhetsjournalistik.
Ett tydligt exempel är användningen av ordet "invandrare" i nyhetsrapporteringen som vann mark i medierna efter att statliga Invandrarverket bildades 1969.
I avhandlingen "Främmande sidor. Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945." har Gunilla Hultén studerat hur Dagens Nyheter, Arbetarbladet, Vestmanlands Läns tidning och Borås Tidning skildrat personer med utländskt ursprung.
Enligt Gunilla Hultén rådde en i stort sett partipolitisk samstämmighet i migrationspolitiken fram till slutet av 90-talet. Men i de två senaste valen har denna enighet brutits av folkpartiet, som kommit med flera förslag som kritiserats för att vara främlingsfientliga.
- Detta tillsammans med sverigedemokraternas framgångar i det senaste valet riskerar att bana väg för mer öppet högerpopulistiska tongångar i såväl den allmänna debatten som i nyhetsrapporteringen.
Under det senaste decenniet har flera forskare, till exempel Ylva Brune, visat att svensk journalistik lider av ett "vi-och dom"-tänkande. Men fortfarande är det många journalister som inte vågar se att det förhåller sig så, menar Gunilla Hultén.
- Journalister i Sverige bär på ett kolonialt arv som går att skönja i tidningarnas "vi svenskar" och "de med annan etnisk bakgrund".
Hon anser att journalister därför borde "våga bråka mer med sig själva" och ta ställning till när det egentligen är relevant att ange personers etnicitet.
- Man måste fråga sig vad som är "grejen", säger hon.
När Nyamko Sabuni blev utnämnd till integrations- och jämställdhetsminister hade Svenska Dagbladets reporter Annika Engström inte mycket tid på sig att avgöra vad som var "grejen". Hon skrev vad hon själv kallar "en klassisk ingress" där hon tog upp den nya ministerns etnicitet:
"Hon var tolv år när hon kom till Sverige från Afrika. Nu är hon Sveriges första svarta statsråd, dessutom chef för ett helt nytt departement. Ett överraskande och kontroversiellt val."
- Jag bestämde under intervjun att vinkeln skulle vara "från flyktingsläger i Burundi till ministerpost i Sveriges regering". Men jag tog även upp att hon fått kritik för att vara islamofob. Jag tycker fortfarande att det är en bra story. Men det var helt klart en stressig dag som inte gav tid till eftertanke, förklarar Annika Engström.
Hon bevakade presentationen av de nya ministrarna tillsammans med flera av sina kollegor. De hade fördelat ministerposterna sinsemellan. Men planeringen ändrades när de oväntade utnämningarna av utrikesminister Carl Bildt och Nyamko Sabuni blev offentliggjorda.
Annika Engström fick intervjua den nya jämställdhets- och integrationsministern om ämnen som hon egentligen inte var insatt i. Annika Engström gjorde intervjun inklämd mellan Nyamko Sabuni och Carl Bildt, mitt i det kaosartade virrvarret av reportrar och nya ministrar.
Så här i efterhand tycker hon ändå att presentationen av Nyamko Sabuni blev bra och att etniciteten var relevant. Ingen på redaktionen tog heller upp artikel på morgonmötet under genomgången av gårdagens tidning.
- Nyamko Sabuni är den första ministern i Sverige som kommer från Afrika. Det är historiskt. Och hennes bakgrund är intressant. När Ibrahim Baylan blev skolminister skrevs det om hans bakgrund i Turkiet. Media har tidigare gjort poänger av riksdagsledamöters och ministrars ålder, bostadsort eller sexuella läggning. Men jag har samtidigt svårt att se att vi kommer att skriva mer om Sabunis bakgrund.
DN-journalisten Gert Svensson fick förra året hård kritik av medieforskaren Ylva Brune. Hon menade att han bidragit till att sprida rasistiska fördomar i en artikelserie om killar med utländsk bakgrund, hederskultur och synen på svenska tjejer. Bakgrunden till artiklarna var att en fjortonårig flicka blev våldtagen av flera killar i ett parkeringshus i Stockholmsförorten Rissne. Några tonårskillar häktades, misstänkta för våldtäkten. De hade utländsk bakgrund, tjejen var etniskt svensk.
- Att män från andra kulturer har en nedlåtande syn på svenska tjejer var en fördom som hängde i luften på redaktionen när jag skrev reportaget. Det var stor tidspress och denna syn fanns liksom inbyggd i uppdraget. I artiklarna gjorde jag en direkt koppling mellan denna nedlåtande syn och den faktiska våldtäkten. Detta hade jag egentligen ingen grund för, och här skulle jag definitivt ha varit mycket mer försiktig idag.
Samtidigt som Gert Svensson tog till sig av kritiken säger han att berättelser inte får tystas bara för att de inte är politiskt korrekta.
- Journalister får inte vara rädda för att diskutera exempelvis att det kan vara svårt för en man som kommer från en så kallad hederskultur att möta lättklädda svenska tjejer.
Både Gert Svensson och Annika Engström menar att tidspressen och nyhetsdramaturgin många gånger kan göra det svårt att ta ett steg tillbaka och fundera. Gunilla Hultén ser samma sak i sin forskning. Hon spår att framtidens journalistik kommer att präglas av en ökad politisering - och en ökad polarisering.
- Landskrona Postens uppmärksammade artikelserie i våras om gängvåldet är ett exempel på att motsättningar och skillnader mellan "svenskar" och "invandrare" understryks och vidmaktshålls. Även vid rapportering om exempelvis våld mot kvinnor med utländsk bakgrund finns en tendens att ställa våra, svenska, överlägsna värderingar mot en patriarkal och våldsam kultur.
Men Gunilla Hultén är optimistisk och menar att medvetenheten hos journalister om hur de skildrar personer med utländsk bakgrund har ökat. Men hon framhåller att det är viktigt att problematiseringen av etnicitet inte blir ett enskilt diskussionsämne som förs på vissa bestämda tider, utan att det snarare genomsyrar det redaktionella samtalet hela tiden. Hon kräver också att redaktionsledningarna tar sitt ansvar.
- Det råder brist på levande diskussion kring eller kritik av hur journalistik framställs. Och jag skulle nog påstå att det många gånger finns en ovilja att ha dessa samtal, säger Gunilla Hultén.