Åtrådda kunskaper utnyttjas inte
När rekryterarna jagar mångfald är det konkret kompetens de vill åt. Kontakter, språkkunskaper, nya perspektiv. Men när reportern väl är på plats kan finkänslighet och osäkerhet göra att den hett eftertraktade kompetensen inte utnyttjas.
- Det är inte så att vi tänker: nu ska vi krama ur den här personen den kunskapen. Vi anordnar inte ett seminarium. De kan bidra på ett överraskande sätt som vi inte tänkt på, säger Per Yng, redaktionschef på Rapport, som varit arbetsledare för flera reportrar med utländsk bakgrund under årens lopp.
SVT är ett av de medieföretag som aktivt söker reportrar med olika bakgrunder. För att bättre representera Sverige, enligt Per Yng. Men han har inga svar på vilken funktion mångfalden ska fylla i nyhetsarbetet. Han lyfter istället fram andra fördelar.
- Med fler arbetskamrater med olika bakgrunder får vi kunskap om hur man firar jul och nyår i andra kulturer och andra religiösa högtider. Man får också lära sig en och annan god maträtt.
SVT:s personalchef Maud Gran Markkanen, däremot, har framförallt en journalistisk vision med mångfaldsrekryteringarna. En vision som personalavdelningen uppenbarligen inte har förankrat på redaktionen.
- Andra ämnen, intervjupersoner, kontaktnät. Att ifrågasätta vissa hypoteser och tänka ett varv till innan man åker ut på jobb. Hitta andra nyheter som tilltalar en speciell invandrargrupp. Rent krasst så handlar det om att vi vill ha de tittarna, säger hon.
Ulrika Nandra har vikarierat på de flesta stora teve- och tidningsredaktionerna sedan hon gick ut Mitthögskolans journalistprogram för akademiker år 2000. Hon är halvindisk, uppvuxen i mångkulturella miljöer och har egen erfarenhet av utanförskap. Hennes bakgrund medför ibland att hon ser på olika nyhetsjobb med andra ögon än resten av redaktionen. När hon fick i uppdrag att skriva om en ung man som tagit över ortens livsmedelsbutik med vinkeln "även invandrare kan" blev det en lång diskussion.
- Jag vägrade att göra något på den vinkeln. För mig är det inget märkvärdigt med att en invandrare kan starta eget. Istället lyfte jag fram att han lyckats komma på benen igen efter svåra trauman i hans födelseland och under flykten, berättar Ulrika Nandra.
På senare år har rekryterarna tydligt visat intresse för hennes bakgrund. Men när hon sedan kommit in på redaktionerna har mångfaldsperspektivet inte funnits på agendan. Cheferna på golvet har inte frågat vilka religioner eller kulturer hon har kunskap om eller hur hennes kontaktnät ser ut.
- Det är en sak vad rekryterarna säger på intervjuerna och en helt annan i det dagliga arbetet under en nyhetschef. Det saknas en diskussion om hur det mångkulturella samhället ska bevakas. Man ska bidra med integration och mångfald och ge svar på något de själva inte har definierat, men det finns inga tydliga mål.
Samma erfarenhet har Shamiram Demir, som har haft många olika vikariat på både rikstäckande och lokala medier under de senaste tre åren. Hon har själv assyrisk bakgrund och är uppvuxen i en förort till Göteborg, men lyfter själv fram sin familjs arbetarbakgrund som det som skiljer henne mest från andra reportrar.
- När det är diskussion runt integrationsfrågor, utsatta områden och sånt, så finns det en förväntan att jag ska komma med andra vinklar, tillföra något som de inte själva har. Öppna deras ögon för något de har förbisett. Men det är inte uttalat, det är ingen som frågar direkt om det.
Både Ulrika Nandra och Shamiram Demir har upplevt det svårt att driva fram ett annorlunda perspektiv när de varit de enda med utländsk bakgrund på homogena redaktioner. De har inte fått särskilt mycket gehör för de av sina idéer som avviker alltför mycket från den gängse nyhetsvärderingen - just det som de har varit där för att tillföra.
SVT:s Maud Gran Markkanen är medveten om problemet.
- En person kan inte ändra världen. Det krävs en kritisk massa, säger hon och jämför med vad en ensam kvinna kan åstadkomma på en mansdominerad arbetsplats.
Luis Lineo och två andra journalistpraktikanter med utländsk bakgrund blev just en sådan kritisk massa på Sveriges Radios Studio Ett i höstas.
- När vi diskuterade apatiska flyktingbarn eller förortsjournalistik så var vi plötsligt tre före detta flyktingbarn och förortsbor på redaktionen. Vi hade egna erfarenheter av det som de andra hade ett utifrånperspektiv på, säger Luis Lineo.
Diskussionerna på Studio Ett blev många och heta när praktikanttrion ifrågasatte den övriga redaktionens vinklar och synsätt. Exempelvis tyckte praktikanterna att rapporteringen av Nalin Pekguls planerade flytt från Tensta framställde förorten på ett alltför ensidigt negativt sätt. Det ledde till ett helt program där bara förortsbor intervjuades om bilden av förorten.
Luis Lineo menar att det i många situationer var ovärderligt att vara flera, både för den egna kreativitetens skull och för möjligheten att påverka på möten.
Praktikanterna bidrog också med sina språkkunskaper och med nya intervjupersoner. När upploppen härjade i Paris förorter ringde Luis Lineo upp Nur Tutal, svensk journalist som bott i en av förorterna och som kunde delta i den svenska debatten om upploppen med ett inifrånperspektiv. Hon blev senare intervjuad av många andra svenska medier.
Men det saknades en öppen diskussion på redaktionen om praktikanternas funktion och Luis Lineo tycker att det märktes att inte alla förstod vad de gjorde där. Det var inte heller helt klart hur redaktionen skulle använda sig av praktikanternas specifika kompetens i det vardagliga arbetet.
Producenten Maria Meschke tror att hon skulle ha kunnat utnyttja deras kunskaper mer om hon hade vetat mer om dem. Det var inget man frågade direkt om utan något som kom fram efterhand, tycker hon. Och nu när praktikanterna slutat är det inte mycket av det de bidrog med som redaktionen har kvar:
- Minnet. Och möjligtvis deras perspektiv, saker de sa, säger Maria Meschke.
Som chef för Dagens Nyheters Stockholmsredaktion under flera år har Caspar Opitz, nu London-korrespondent, varit arbetsledare för många vikarier och praktikanter. Han tycker att det är viktigt att kartlägga nya reportrars kompetens för att kunna utnyttja den ordentligt.
- Jag brukar fråga om bakgrund, språk, utbildning, intressen. Vad de vill med sin tid på DN. Jag ställer frågan om vad de har för ursprung rakt ut. Det tycker jag är helt okej. Jag gör samma sak med svenska praktikanter, frågar var de är födda och uppväxta. Om personen kan exempelvis arabiska eller persiska så säger jag det när jag presenterar dem på redaktionen.
Men även Caspar Opitz tycker att det är problematiskt att långsiktigt ta vara på den nya kompetensen när han bara kan erbjuda korta vikariat. När medarbetarna slutar tar de sina idéer och kontakter med sig.
- Det blir svårt att få djupare kunskaper om det mångkulturella samhället att sätta sig i hela redaktionen, säger han.
Fotografen Hussein El-Alawi hade vikarierat och frilansat för Sydsvenskan i drygt tio år när han erbjöds fast anställning för ett och ett halvt år sedan. Under förhandlingarna visade hans chefer tydligt intresse för hans utländska bakgrund, vilket fick honom att tro att det rörde sig om någon sorts kvotering. Att redaktionen ville anställa någon med utländskt namn för att det skulle se bra ut. Därför tackade han nej. Men till slut övertygade de honom om att det var hans specifika kunskaper de ville åt.
Sydsvenskan hade insett att Hussein El-Alawi, förutom att han är en duktig fotograf, har ovärderliga tillgångar för en nyhetsredaktion i en stad där Mohammed är ett av de vanligaste pojknamnen. Han har ett helt annat kontaktnät än de övriga medarbetarna och talar både arabiska och persiska, vilket ingen annan på redaktionen kan.
Hussein El-Alawi upplever att redaktionen aktivt utnyttjar hans speciella kompetens. Han är med i idéarbetet, kontaktar intervjupersoner åt reportrar, intervjuar på arabiska, tipsar kollegor som undrar hur man som fotograf exempelvis ska stå i en moské.
Samtidigt poängterar han att han gör alla typer av jobb. Även om han ibland gärna tar det han kallar "invandrarjobb".
- Vi som själva är invandrare får det lättare att komma in i hus och hem även i andra invandrargrupper. Det är så samhället fungerar.
Ingen av de rekryterare och chefer som QR talat med förväntar sig att deras reportrar med utländsk bakgrund ska göra alla jobb om exempelvis integration.
- Det är fel att lägga hela det ansvaret på deras axlar. Dessutom borde de frågorna finnas med i alla typer av jobb, säger Caspar Opitz.
Men Ulrika Nandra tror att en effekt av att ha reportrar med utländsk bakgrund på en i övrigt helsvensk redaktion kan vara att de helsvenska reportrarna drar sig för att göra jobb om det mångkulturella samhället.
- Jag har upplevt en rädsla för att trampa mig på tårna. Dessa frågor är så laddade att vissa inte vill ta i dem. Många tycker nog att det är lättare om någon med annan bakgrund tar de jobben. Men det är fel. Jag tycker att en helsvensk ska kunna samma sak med hjälp av de journalistiska verktygen i kombination med ett genuint intresse för människor.