Utländska namn lockar rekryterare
Tills för ett par år sedan var utländsk bakgrund och svåruttalat namn ett handikapp för journalister. Ordet "mångfaldskompetens" var inte ens uppfunnet. Idag kan just det vara fribiljetten till de mest eftertraktade journalistjobben.
Gränsen mellan kvotering och rekrytering av specifik kompetens är ibland inte helt glasklar när nyhetsredaktionerna skriker efter mångfald. Sveriges Radio är ett av de företag som jobbar aktivt för att ragga nya sorters medarbetare.
Programmet Studio Ett rekryterade i höstas Luis Lineo och två andra unga journalister med rötter utanför Sverige till vad som från början kallades ett mångkulturprojekt. Alla tre fick börja med att lära sig radiomediet eftersom ingen av dem hade jobbat med det tidigare.
- Informellt kallades vi multikultipraktikanter. Ibland kändes det inte så kul, men det spelar egentligen ingen roll. De kan kalla mig blatte om de vill. Det viktiga är att vi kom hit och tillförde något som fattas, säger Luis Lineo.
- Om vi är inkvoterade, det skiter jag i. De som redan jobbar här är inkvoterade genom sin medelklass-akademikerbakgrund och sina kontakter. En gymnasietjej gjorde två veckors prao hos oss. Hennes föräldrar känner någon som jobbar på Sveriges Radio. Jag praoade på Åhléns, och det fixade jag själv.
Luis Lineo tycker att det är viktigt att redaktionerna letar efter nya sorters kompetens utanför sina traditionella jaktmarker, snarare än att bara jaga utländska namn. Han får medhåll av Arash Mokhtari, som i dagarna börjar sin JMK-praktik på Sveriges Radios kulturredaktion.
- Risken är att det blir en bubbla, som med it-branschen för några år sedan. I början ställs nästan inga krav och då måste det spricka. Jag är mycket kritisk till om man på vissa redaktioner plockar in folk som helt saknar utbildning och erfarenhet. Lever de sedan inte upp till förväntningarna går besvikelsen ut över alla med utländska namn, säger Arash Mokhtari.
- Jag är inte orolig för egen del, men folk pratar hela tiden om att andra är inkvoterade. Så fort de ser ett utländskt namn på ett attraktivt jobb blir de provocerade och tror att bakgrunden har varit avgörande.
Arash Mokhtari är den ende i sin klass som har utländskt namn. Han blev kallad till intervju på alla de fyra praktikplatser han hade sökt. Han kan inte glömma en kommentar som han fick från flera klasskamrater: "tur att du är så duktig, annars hade vi andra nog blivit sura".
- Först blev jag smickrad, men sen tänkte jag: de med helsvenska namn som hade fått attraktiva platser slapp höra det.
Trycket på journalisthögskolorna efter praktikanter med utländska namn har ökat under de senaste åren. I höstas sa Sveriges Radio upp sitt praktikantsamarbete med de statliga högskolorna därför att de tyckte att skolorna var för dåliga på att locka studenter med annan bakgrund än helsvensk. Något som JMK:s dåvarande prefekt Ester Pollack kallade en missuppfattning.
- Det är en missuppfattning att vi inte har någon. Vi har i alla fall fler än noll, två-tre i varje klass, säger hon.
Hon är hjärtligt trött på att få höra att bristen på journalister med utländsk bakgrund är utbildningarnas problem.
- Redaktionerna måste själva ta det ansvaret. De frågar oss: vad gör ni? Men de frågar inte sig själva: vad gör vi? Jag menar inte att det inte finns något problem, men vi kan inte ensamma lösa det.
De senaste åren har medieföretagen själva börjat söka nya vägar att hitta friskt blod. Några av de stora redaktionerna har bland annat annonserat i Metro och Gringo. Tidningen Gringos redaktion får också många samtal från rekryterare. Enligt utvecklingschefen Carlos Rojas uppskattning händer det varje månad.
Ett par gånger har samtalen resulterat i vad som nu officiellt går under namnet Dan Blomberg-syndromet, efter Gringo-medarbetaren med samma namn: rekryterarna brukar fråga efter journalister med förortsbakgrund. När de har fått ett helsvenskt namn på en journalist som kommer från en förort har svaret blivit: "alltså, har du ingen med, eh, bakgrund?"
Carlos Rojas tycker att det är synd att redaktionerna missar duktiga journalister med precis de erfarenheter och den kompetens som de efterfrågar, men han tycker inte att det är fel av dem att vilja visa upp ett utländskt namn.
- Det är logiskt. De vill att förortsungar med konstiga namn ska kunna identifiera sig med tidningen.
Det symboliska värdet av att ha olika bakgrunder representerade på en redaktion är annars något som ingen av de rekryterare QR har talat med själva tar upp som en motivering till varför de vill ha in den sortens medarbetare.
Det omvända Dan Blomberg-syndromet har drabbat Anja Gatu, som har jobbat som reporter på flera stora dagstidningar. Hennes mörka hår och ögon i kombination med det svårplacerade namnet och uppväxten i en förort till Stockholm gör henne till ett hett villebråd för rekryterare.
Hon får alltid frågor om sitt ursprung på arbetsintervjuerna: "Dina föräldrar, var kommer de ifrån?"
- De blir lite snopna när jag svarar Dalarna. Men ursprungligen? kan de fråga då.
Hon upplever att redaktionernas strävan efter ökad mångfald fortfarande befinner sig på ett ytligt plan.
- De vill inte riskera att få dit en person som de inte förstår sig på. Jag är likadan som de men heter annorlunda - då är jag perfekt, säger Anja Gatu.
Precis som alla de andra reportrar QR har talat med tycker Anja Gatu att det är positivt att nyhetsredaktionerna jobbar aktivt för att öka mångfalden.
- Det är bra att de letar, även om det slår lite fel när den de hittar är jag.