Dålig koll ger trendängslig musikbevakning
Rytmen ligger inte i blodet. Ändå ifrågasätts om man kan göra äkta reggaemusik om man kommer från Sollentuna. Quick Response undersöker en journalistik som skiljer på folk och folk.
Den amerikanska boken Faking it: The quest for authenticity in popular music tar upp kopplingen mellan musikgenrer, hudfärg och förväntningar på äkthet. Svenska Dagbladets Jenny Damberg hade precis läst den när hon hittade ett aktuellt exempel.
Artisterna Mingus Price och Sexfemman har gjort en svensk version av den amerikanska kärlekslåten "I´m ´n luv (with a stripper)", kallad "Jag är kär i en kickers". I den svenska varianten sjunger Mingus Price och Sexfemman om en tjej som har bortnoppade ögonbryn, som talar med brytning fast hon är svensk och som hänger med killar i pagefrisyr som ser ut som att de vill slåss.
Hanna Fahl, programledare i P3, gjorde sedan ytterligare en version av låten, "Kär i en hipster", som handlar om en innerstadskille som har dyra jeans, mediajobb och fickan full med ölbiljetter sedan han spelat skivor på en Nöjesguidenfest.
Jenny Damberg följde en diskussion på en blogg och läste vidare vad som skrivits om de två låtarna på andra ställen.
- Det fanns en tendens att uppfatta låten om en kicker som äkta och sann, medan hipster-låten uppfattades som ironisk.
"Mingus Price kallar sig själv medelklass. Han växte upp i Stockholms innerstad och har som sagt aldrig varit kär i en kickers. Däremot representerar han en genre som förknippas med underklass och vars värde därför i högre grad än medelklassens musik mäts i termer av ´äkthet´. Vid sidan av skilda klasstillhörigheter har hiphop och r&b respektive indiepop också olika färg: hiphop är svart, pop vit.", skriver Jenny Damberg i en artikel Svenska Dagbladet den 2 juni.
- Musik som inte faller inom den vita medelklassnormen kan tillskrivas kvalitéer som också faller utanför den normen, till exempel att vara äkta och oförstörd. Musik från en mer akademisk tradition, till exempel pop, uppfattas som mer medvetet konstnärligt skapande, säger hon.
Att journalister uppfattar hela musikgenrer som mindre konstnärligt intressanta kan leda till en sämre bevakning.
- Det finns ibland en brist på koll som leder till faktafel. Jag får en känsla av att det här är något som redaktionen inte tycker är viktigt, säger Johanna Beckman, agent och arrangör, och årets vinnare av DN:s pris Gulddraken i klassen "Årets person".
Hon har ordnat utbyten för musiker från Sydafrika och Sverige och har kontakter både i Alby, där hon bor, och i Stockholms innerstad, där hon har sitt kontor. Hon beskriver sig som en person som gillar "många olika sorters musik".
- Medierna är väldigt trendkänsliga i Sverige. För två år sedan var det bara reggae, nu är det elektromusik som gäller. I andra länder kan man läsa lika mycket om reggae som elektro, men här är det bara en musikstil i taget. Det gör att rapporteringen inte blir djupgående.
Hos Daniel Jadama, redaktör och producent på P3, infinner sig ofta en känsla av lätt besvikelse när han har läst tidningen för att kolla om det står något om hans favoritmusik.
- Urbana musikstilar, som hiphop, r&b och reggae dancehall ingår på något sätt inte i det svenska musikarvet. Det är som att journalister inte tar dem som sysslar med den musiken riktigt på allvar, säger han.
Han tycker att ett problem är att det inte finns kunniga personer på rätt plats, vilket leder till en ytlig journalistik.
- Mediabilden av reggae är helt skev.
Han ger ett exempel: en tidning skrev att det är bara reggaens föredettingar som kommer och uppträder i Sverige.
- Samma år spelade Sizzla, som kanske är den största artisten just nu inom sin genre, på Uppsala reggaefestival. Och att en grupp som Culture eller Black Uhuru som hade sina storhetsdagar på 70- och 80-talet kommer hit och spelar är väl inte konstigare än att Rollling Stones kommer hit. Skillnaden är att "Stones" är mer accepterade inom ramen för vit populärmusik och därför talar ingen om dem som avdankade föredettingar.
Daniel Jadama menar att bristen på egna kunskaper leder till att journalister inte själva vågar avgöra vad som är relevant att skriva om. Istället blir man beroende av att hitta andra som "godkänt" en artist innan man vågar skriva om honom eller henne. Som exempel tar han reggaeartisten Million Stylez från Sollentuna, som varit verksam i flera år och som deltagit i talangtävlingar på Jamaica och regelbundet uppträder runt om i Europa.
I våras släppte han sin senaste skiva och nu har de flesta stora nöjesredaktionerna uppmärksammat honom och hans musik. Många har också nämnt hans ursprung, med en pappa från Japan och mamma från Frankrike.
- Det låter kanske exotiskt, men det är inte speciellt relevant för Million Stylez musik. Bra musik är bra musik.
Det är dags att uppfatta reggae som vilken internationell musikstil som helst, tycker Daniel Jadama.
- Visst att reggae kommer från Jamaica, men idag finns den runt om i Afrika, Japan, Tyskland, i nästan vartenda land om du tänker efter. Men det ses ändå som en ickevit musikstil och därför måste artisterna slita på en undergroundscen som inte får utrymme i media. Artisterna uppfattas som att de apar efter andra och inte har någon egen musikalisk kvalitet.
Daniel Jadama menar att det finns mycket att rapportera om när det gäller den svenska reggaen.
- Reggaen har tagit över publikscenen för till exempel svensk hip hop. Svenska reggaeband turneerar flitigt inom Norden. Svenska musikproducenter har sen flera år tillbaks jobbat med de största artisterna inom reggae.