Hoten mot journalister ökar
Allt fler journalister utsätts för hot. Men få pratar om det.
- Förut tänkte jag "håller det här för en publicering?" Nu tänker jag också "är det värt att utsatta mig för följderna?", säger journalisten Nuri Kino.
tt brev med texten "Akta nacken på stan", anonyma hot per telefon - och till och med en påhälsning hemma följt av meddelandet "Nu vet du".
Artiklar om ämnen som integration, kriminalitet eller politisk extremism brukar leda till reaktioner. Upprörda läsare som mejlar hör till vardagen för många nyhetsreportrar. Men det finns en gräns där kontakten mellan allmänheten och journalister övergår i direkta eller förtäckta hot. De som hotar kan vara enskilda förvirrade personer eller kriminella gäng - men också extrema politiska grupper från höger eller vänsterkanten, eller med olika nationalistiska eller religiösa inriktningar.
Några siffror över hur många journalister som utsätts för hot i sin yrkesutövning finns inte. Förmodligen hamnar ett stort antal hot direkt i mejlboxens papperskorg eller avfärdas på något annat sätt.
Få journalister talar offentligt om hoten.
Daniel Poohl är chefredaktör på tidskriften Expo som specialiserar sig på att granska högerextrema rörelser.
- Vi har som princip att inte gå ut och berätta om när vi blir hotade. De som ligger bakom kan annars tro att hoten får effekt och få vatten på sin kvarn, säger han.
Hoten har blivit som en del av jobbet.
- Jag är så van att bli kallad saker och bli uthängd på högerextrema hemsidor, så jag tror inte att jag uppfattar saker som hotfulla även om de egentligen är det, säger Daniel Poohl.
Zanyar Adami, chefredaktör på tidningen Gringo, ser rasistiska reaktioner och hot som ett tecken på att tidningen når ut med sitt budskap: att minska främlingsfientligheten i samhället.
- Jag har hittills inte gjort någon polisanmälan men skaffat mig hemlig adress och telefonnummer, säger han.
Journalisten och P1-medarbetaren Christoph Andersson har under flera år följt högerextrema rörelser både i Sverige och Tyskland. Han menar att hoten från de högerextrema till journalister har ökat.
- Deras verksamhet har uppmärksammats i flera etablerade medier efter Sverigedemokraternas framgång i valet. Hittills har de kunnat verka mer eller mindre ostörda. Nu tycks de få en chock när jag i exempelvis Dagens Nyheter skriver en debattartikel om det elektroniska uppslagsverket Metapedia, som bland annat listar judar, säger han.
Reportern Nuri Kino börjar tröttna på att utsättas för hot på grund av sitt jobb.
- Det är alla slags extremister som hör av sig. Ibland fokuserar de på min etnicitet, ibland handlar det om saker jag skrivit om, säger han.
I en debattartikel i Aftonbladet den 18 februari skriver han "det är dags att diskutera självcensuren. Yttrandefriheten kan snart bli en overklighet."
- Än så länge har jag inte avstått från att skriva om något, men jag kan inte garantera att det kommer att vara så i framtiden, säger han.
Journalistförbundet gav år 2000 ut en skrift med namnet "Överleva deadline, Handbok för hotade journalister", skriven av Expo-journalisten Stieg Larsson. Där listas tre politiska skäl till varför journalister hotas; som hämnd för något som publicerats, för att skrämma till tystnad och hindra en publicering eller som ett inslag i en allmän antidemokratisk verksamhet där medier uppfattas som en fiende.
Den juridiska definitionen av olaga hot är "om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen annan säkerhet". Att en journalist upplever ett mejl eller telefonsamtal som hotfullt innebär alltså inte per automatik att han eller hon blivit utsatt för ett straffbart brott.
Mina är reporter på ett stort medieföretag. För några veckor sedan när hon kom till jobbet hade hon fått ett anonymt mejl med en länk till en rasistisk hemsida som uttryckte hat mot människor med Minas religiösa bakgrund.
- Min första tanke var: hur kan de veta? Min religion är inte vanlig i landet där jag är född och det har alltid varit en privatsak för mig, säger hon.
Sedan dess har hon fått fler mejl av samma slag. Mina har pratat med sina chefer om mejlen men ingen av dem tycker att det är någon idé att polisanmäla.
- Och vad kan mina chefer göra? Om någon verkligen skulle vilja slå ner mig så kan inte min arbetsgivare hindra det, säger hon.
Stödet från företagsledningen kan vara avgörande för hur en journalist upplever en hotfull situation. Men enligt en uppsats från Mittuniversitetet i Sundsvall saknar hälften av alla redaktioner en säkerhetspolicy när det gäller hot.
Marjam är reporter på en dagstidning i Mellansverige. Hon hade hjälp av arbetsgivaren och facket när en av hennes artiklar som publicerats på tidningens hemsida genererade rasistiska läsarkommentarer som var riktade mot henne som person.
- Det var obehagligt att inläggen låg utlagda på nätet till allmän beskådan, säger hon.
Inte heller i Marjams fall ledde kommentarerna till någon polisanmälan. Men efter påtryckningar av facket bad hennes chefer om ursäkt för att kommentarerna hamnat på nätet.
- Det kändes skönt att de stod bakom mig trots att jag bara är vikarie, säger Marjam.
Ett sätt för medieföretagen att locka läsare, tittare och lyssnare är att lägga allt större vikt vid journalisten som person. Detta fokus på enskilda, väl exponerade, mediestjärnor kan bidra till att göra journalister mer utsatta för hot, enligt uppsatsen från Mittuniversitetet.
Men när Kristianstadsbladets Matti Stenrosen gjorde en artikelserie om nazister stod hela redaktionen bakom.
Matti Stenrosen berättar att efter att texterna publicerats blev han mordhotad vid flera tillfällen och en av de lokala nazisterna fotograferade hans lägenhetsdörr.
Matti Stenrosen gjorde då en polisanmälan och redaktionen valde dessutom att berätta om hoten i tidningen.
Nu är det drygt ett år sedan det första hotet och han har fortfarande en larmtelefon med GPS-sändare. Men han och resten av redaktionen har inte avstått från att skriva på grund av hoten.
Förutom hjälp från kollegor och ledningen på redaktionen fick han ytterligare stöd.
- Journalister som jag inte kände tidigare hörde av sig efter att mina artiklar publicerats. De förstod att jag skulle bli utsatt för hot och ville stötta mig i förebyggande syfte.
Fotnot: Mina och Marjam heter egentligen något annat.