Så skyddar du dig
Gör intervjuer på offentliga platser, ta inte samma väg till jobbet varje dag och samarbeta så mycket du kan med andra journalister när du bevakar möten eller demonstrationer som kan bli våldsamma. Det är några råd från journalister med erfarenhet av att jobba under hot.
- När det gäller rapportering om ämnen som kan leda till hot är det viktigt att det är tydligt att det är hela redaktionen som står bakom. Att många olika reportrar skriver om ämnet och att artiklarna får backning på ledar- och opinionssidor, säger journalisten Anna-Lena Lodenius.
Hon beskriver sig själv som "inte särskilt hotad - inte nu längre". I mitten av 90-talet fanns hon med på en så kallad dödslista som publicerades i den nazistiska tidningen Storm. Formuleringen om just henne var en av få som ledde till åtal för brott mot tryckfriheten. Då fanns det ett konkret hot mot henne och hon fick instruktioner av polisen hur hon kunde bli mer vaksam. Vanorna sedan den tiden sitter fortfarande kvar.
- Jag sätter mig alltid längst bak på bussen, så att jag ser om någon går på efter mig. Och jag gör helst vissa intervjuer på ställen med två utgångar. Samlas det folk vid den ena kan man gå ut genom den andra utgången.
Christoph Andersson är knuten till dokumentärredaktionen i SR:s P1. Han rapporterar ofta om högerextrema och rasistiska grupper för Sveriges Radio och hans inställning till hot kan beskrivas med ett ord: nolltolerans.
- Jag blev liknad vid en irriterande och blodsugande mygga på en sajt. I de högerextremas språkbruk är det ett förtäckt mordhot. Irriterande och blodsugande myggor slår man nämligen ihjäl. Det är tredje rikets språk. Frågan är om inte insektsliknelsen syftar till att trigga någon eller några till att ta saken i egna händer.
Han hörde omedelbart av sig till företaget som stod bakom sajten och förklarade att han övervägde att göra en polisanmälan.
- De ansvariga tog bort texten om mig, men istället dök den upp på en annan högerextrem sajt. Dessutom ligger hotet kvar på Google, som tyvärr på så sätt hjälper de högerextrema att fortsätta att sprida sina förtäckta hot.
Han avråder frilansar från att arbeta med ämnet, såvida de inte är fullt medvetna om riskerna eller har ett stort medieföretag i ryggen när det gäller jobb där hot kan uppstå. Exempelvis kan medieföretaget stå för kostnader som personskydd. Genom polisen kan man få skydd som larmtelefon eller säkerhetsvakter i extrema fall.
När det gäller bevakning av möten och sammankomster som man i förväg vet kan bli våldsamma, rekommenderar Christoph Andersson att flera journalister åker ut tillsammans och att journalister bildar nätverk i syfte att bistå varandra på fältet.
- Inte ens tyska polisen skickar längre ut tvåmanspatruller till högerextrema möten. Den tyska polisens egen säkerhet hänger på att vara många på platsen. Samma tänkande bör anammas av journalister, säger han.
Han får medhåll av Karl-Axel Jansson som länge har granskat högerextrema grupper tillsammans med Ingemar Schmid för Sveriges television. Han tycker att arbetet har förändrats sedan han började bevaka det nazistiska Nordiska Rikspartiet på 1970-talet.
- Då var det inte samma våldsamma och kriminella personer som var med. De kom på 1980-talet med Bevara Sverige Svenskt-rörelsen, VAM och Sverigedemokraterna. Nuförtiden upplever jag alltid att situationen blir hotfull när jag bevakar nazistiska möten eller demonstrationer, till exempel att vi reportrar blir filmade av mötesdeltagarna eller att de vill ta filmen ur kameran och hotar fotografer, säger han.
Han ger rådet att hålla isär ledare och fotfolk, eftersom risken är större att fotfolket tar konfrontationer personligt.
- Var öppen med vem du är, och vad du har för syfte. De tar alltid reda på det ändå och det kan vara farligt om de tror att du har infiltrerat dem, säger Karl-Axel Jansson.
Anna-Lena Lodenius är inne på samma linje.
- Det är viktigt att behandla dem som kan bli hotfulla på samma sätt som alla andra - var källkritisk och låt dem kolla sina citat. Var tydlig med att du som journalist bara är ute efter att göra ditt jobb.