Nya kulturchefer vill lyfta integrationsfrågorna
Integrationsdebatten på kultursidorna borde ta sig an det privata, som feminismen har gjort. Det säger Sydsvenskans Rakel Chukri. Björn Wiman på Expressen ser ett annat problem: alla debattörer tycker likadant.
Tidningarnas kultursidor är en viktig arena för frågor om integration och främlingsfientlighet. Det har om inte annat märkts under de två karikatyrdebatterna.
I år har kulturcheferna på fyra av landets sex största dagstidningar - Aftonbladets Håkan Jaensson, Svenska Dagbladets Carl Otto Werkelid, Expressens Per Svensson och Sydsvenskans Daniel Sandström - lämnat sina poster. Svenska Dagbladets kulturredaktion står fortfarande utan ledargestalt, men övriga har fått nya, yngre, chefer. Hur ser dessa färska makthavare på sin roll som speglare av integrationsfrågor?
Sydsvenskans Rakel Chukri tillträdde i september. Hon menar att ämnet passar bra på kultursidorna.
- Kulturjournalistikens styrka är att den kan gå djupare och ge en mer komplicerad bild än vanlig nyhetsjournalistik. Därför är den ett bra forum för frågor som inte är så enkla. För mig handlar kulturjournalistik om att spegla och problematisera vår tid, och integrationen är en av de viktigaste frågorna i Sverige i dag.
Hon får medhåll av Karin Magnusson, kulturchef på Aftonbladet sedan maj.
- Så länge frågorna finns på agendan så ska de givetvis finnas med på våra sidor. Men kanske kan vi lyfta oss ytterligare ett snäpp. När det gäller främlingsfientlighet är min erfarenhet att det skrivs ganska stötvis. Det krävs något skandalartat, som Muhammedkarikatyrerna, för att sätta igång en debatt.
På Expressen har Björn Wiman precis tillträtt som kulturchef. Även han vill ge utrymme åt integrationsdebatten, och lyfter fram skribenterna Dilsa Demirbag-Sten och Lawen Mohtadi.
- De har båda varit engagerade och skrivit mycket. Det är bra att debatten lever. Men vi har ingen särskild agenda för den typen av frågor, utan speglar dem på samma sätt som allting annat.
Precis som nyhetsredaktionerna brottas kultursidor med ett klassiskt problem. Såväl redaktörer och skribenter som dessas kontakter är ofta medelklass utan utländsk bakgrund. Rakel Chukri påpekar att redaktionerna måste utvidga sina nätverk. Själv vill hon stärka sina kontakter med Malmös irakiska befolkning, som ofta arrangerar pjäser och konserter, men har väldigt lite kontakt med stadens övriga kulturliv.
Karin Magnusson upplever att homogeniteten på redaktionerna gör dem valhänta inför invandringsfrågor.
- Det är samma sak som vår relation till vanliga "svennar". Vi är nervösa för att verka som att vi ser ner på dem, så när något i stil med Dansbandskampen kommer hanterar vi det otroligt vördnadsfullt.
Rakel Chukri beskriver det som att skribenter "tar på allvarliga hatten" varje gång integration eller invandring ska avhandlas. Hon skulle hellre se att frågorna togs upp på ett mer avslappnat sätt.
- Alla kulturskribenter använder ju sig själva och sina erfarenheter. I den feministiska diskussionen handlar mycket om att flytta ner diskussionen, titta på familjen och hur könsstrukturer påverkar vårt vanliga liv. Jag skulle gärna se samma utveckling i diskussionen om integration. Hur är det att bo i Sverige och ha invandrarbakgrund?
Enligt Björn Wiman präglas integratonsdebatten av likriktning och konsensus.
- Dilsa Demirbag-Sten har haft en åsikt i integrationsfrågan som gått emot den officiella linjen. Varje gång hon skriver blir det rabalder. Så allvarliga hatten vet jag inte om vi tar på oss, men åtminstone skygglapparna. Det råder en ganska stark konsensus, men jag hoppas att den är på väg att luckras upp. Det främjar friare diskussioner.
I december förra året gjorde den danske journalisten Andreas Harbsmeier en granskning av kulturmaterialet i Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen. Slutsatsen blev att innehållet var provinsiellt och sällan blickade ut i världen. "Är en historia inte direkt relaterad till Sverige kommer den inte in i tidningen" konstaterade Harbsmeier.
Björn Wiman håller inte med, utan menar att hans redaktion är bra på att ha ett internationellt perspektiv. Rakel Chukri och Karin Magnusson är mer kluvna.
- Periodvis är debatten tröttsamt navelskådande, säger Magnusson.
- Vi har ett antal blinda punkter. Hur mycket skrivs det till exempel om det offentliga samtalet i Mellanöstern? säger Chukri.
Alla kulturcheferna medger att deras material har slagsida åt det amerikanskanska och brittiska. Delvis beror det på vilken litteratur som översätts till svenska, tror Karin Magnusson. Men Björn Wiman påpekar att marknaden domineras av angloamerikansk kultur.
- En kultursidas roll är ju att spegla sin samtid. Då är det naturligt att vår bevakning domineras av det angloamerikanska.