"De såg mig som en del av överheten"
Journalister har stigmatiserat storstädernas miljonprogramsområden i decennier. Hur har de dystra rubrikerna påverkat de boendes förtroende för medier? Quick Response träffade ungdomar i Husby som fick nog och startade en egen redaktion. Och en radioreporter som mötte misstro och ilska i Tensta.
- När vi själva började skriva insåg vi hur dåliga lokalblaskorna var, säger Basar Gerecci.
Han var med och grundade Megafonen, en redaktion som bevakar höghusförorterna Husby, Akalla och Kista i nordvästra Stockholm. Allting började när han och några vänner tröttnade på vad etablerade tidningar skrev om området. Det var särskilt rapporteringen om mordet på Ahmed "Romario" Ibrahim, en omtyckt kille från Husby som höggs ihjäl, som motiverade dem att bli reportrar.
- Ett år innan Romario dog hade Riccardo Campogiani slagits ihjäl i Stockholms innerstad. Det ledde till massor av artiklar och en stor demonstration med 50 000 personer på Sergels torg. Men nästan ingen skrev om Romario. Och när de äntligen skrev något påstod man att det var en gänguppgörelse, säger Basar Gerecci.
Reportrarna på Megafonen började prata med människor i bevakningsområdet och sammanställde svar från boendeenkäter. De kunde se att det fanns mycket som de större Stockholmstidningarna inte hade koll på. Enligt Sewit Senay, som också är reporter på Megafonen, är det en fördel att redaktionen fysiskt befinner sig på plats i Husby. Redaktionslokalen är en liten barack som ligger mitt i ett bostadskvarter.
- Journalister brukar oftast komma hit när polisen har rapporterat om brott. Men vi som bor och jobbar här ser att det händer så mycket mer. När vi skriver om det bryter vi ner människors negativa självbilder, säger hon.
Husby är långt ifrån den enda förorten som har stigmatiserats och placerats i medieskugga. Studier visar att storstädernas miljonprogramsområden har svartmålats i decennier. "Riv det!" stod det i Dagens Nyheter när Skärholmen invigdes 1968. Under senare hälften av 70-talet började rubriker om kriminalitet, förtryckande kulturyttringar och annan misär hopa sig som mörka moln över miljonprogramsförorterna.
Quick Response har tidigare publicerat granskningar som visar att vissa förorter nästan bara får utrymme i nyhetsrapporteringen när det har skett något dåligt. Några enstaka, stökiga ungdomar kan få representera ett helt bostadsområde. Och enstaka händelser en allmän "stämning" i området. I sådana artiklar är det inte ovanligt att problemen etnifieras så att invandrarskapet får bära skulden. Vardagen skiner med sin frånvaro.
Det är väl dokumenterat att det är så här medier beskriver höghusförorter. Vad denna rapportering har fått för konsekvenser är däremot en obesvarad fråga. Vad händer med människor som bor i miljonprogramsområden och som tar del av denna rapportering år efter år? Vad händer med förtroendet för medier?
I mitten av maj sände Sveriges Radio P1 ett 50 minuter långt reportage om Tensta. Det var frilansjournalisten Johanna Langhorsts dokumentär om hennes gamla hemförort. Hon bodde i Tensta i 17 år men valde att flytta när hennes äldsta son rånades. I dokumentären åker hon tillbaka för att prata med människor och ge en allsidig bild av Tensta. Men vid ett par tillfällen möts hon av misstro och ilska när hon ska intervjua ungdomar.
- Det var några som sa att jag skulle radera allting när de förstod att jag var journalist. När jag frågade varför var det en kille som försökte ta min bandspelare. Som tur var hade jag med mig en bekant. Jag hade nog inte klarat av att intervjua de där killarna som ensam journalist, säger Johanna Langhorst.
Varför tror du att de reagerade så?
- Jag tror att just de här killarna såg mig som en del av överheten. Att jag var ännu en myndighetsperson som var ute efter dem. Men den sortens aggressiva attityd är ganska ovanlig. Visst finns det en utbredd misstro mot medier i miljonprogramsförorter men den manifesterar sig sällan på det här sättet.
Hon menar att misstron går att förstå.
- Om man ständigt får höra att förorter är fula och hemska tröttnar man på medierna. När jag bodde i Tensta upplevde jag att vi var många som delade den känslan. Jag upplevde själv en frustration för jag kände sällan igen mig i bilden av Tensta. Jag trivdes hur bra som helst där utom de sista åren, säger hon.
Ulrika By är reporter på Dagens Nyheters Stockholmsredaktion. Hon har ofta rapporterat från Stockholms ytterområden, inte minst från Tensta. Hon vittnar om samma skepsis mot journalister.
- Den kan bero på många saker. Främsta orsaken är säkert att förortsbor inte känner sig rätt beskrivna i andra sammanhang. De har dåliga erfarenheter. Vi har ingen bra och kontinuerlig bevakning av det vardagliga livet i förorter så vi har inte heller de kontakter vi borde ha. Det kan också bero på att man inte har några bra erfarenheter av medier i sina hemländer. Man vet inte riktigt vad medierna finns till för, säger hon.
Varje år mäter Medieakademin svenska folkets förtroende för medier genom Förtroendebarometern. De senaste åren har siffrorna dalat för flertalet medier, men barometern ger inga indikationer på hur förtroendet ser ut i olika delar av storstäderna. Det finns faktiskt bara en större studie som ger en bild av läget. Den publicerades 2002 och kallades Medieskugga. I den framgår det att förtroendet i Storstockholm står i proportion till hur resursstarkt ett område är. I välbärgade villaförorter och i innerstaden är det högt. I miljonprogramsförorter betydligt lägre.
Men det finns också en annan bild. Nästan alla Quick Response pratar med säger att det ibland kan vara betydligt lättare att arbeta som journalist i miljonprogramsförorter. Särskilt när ungdomar intervjuas.
- Jag har tagit emot väldigt många journalister som kommit hit för att intervjua ungdomar. Ibland när jag hör hur killarna svarar på frågor vill jag nästan träda in och fråga om de verkligen menar vad de säger. Jag ser många unga som spelar allan framför journalister säger Ulla Pålsson, enhetschef på Ungdomens Hus i Fittja.
Johanna Langhorst känner igen sig.
- Jag tror inte att alla journalister är medvetna om hur gruppdynamiken bland unga killar fungerar. Killar som är kaxiga och hänger i gäng kan slänga ur sig nästan vad som helst. Det är som att de lever upp till ett rykte om sig själva som journalisten sedan bekräftar på nytt, säger hon.
Se en bördig grogrund för misstro breda ut sig: journalister som använder unga killar från höghusförorter som citatfabrikörer. Och en tyst majoritet i dessa förorter som tröttnar på denna slags journalistik.
Vad kan då medier göra för att vända trenden? Kanske kan reformarbetet inom en annan "överhet" ge en vink. Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har länge brottats med lågt förtroende bland framför allt ungdomar. Ett antal fall av uppmärksammade övertramp har ansträngt relationen mellan blåljusmyndigheter och ungdomarna. Men i Stockholm har länspolismästare Carin Götblad inlett en satsning för att återvinna förtroendet. Stockholmspolisen har öppnat ett stort antal lokala poliskontor i förortsområden.
- Bara det senaste året har vi öppnat tolv lokala poliskontor. Vi håller just nu på att utvärdera om det har slagit väl ut. Men den respons som vi har fått från boende och socialtjänst tyder på att det har varit en lyckad satsning, säger Andreas Fahlén, pressekreterare åt Carin Götblad.
Att jobba närmare människor som bor i miljonprogramsförorter för att få ökat förtroende, kan det vara något för journalister? Inte nödvändigtvis, svarar Eva Radakovits, nyhetschef för Mitt i-tidningarna. Varje vecka delas de ut i 31 olika editioner i Stockholms län med en sammanlagd upplaga på 900 000 exemplar. Nästan alla reportrar som jobbar för tidningarna utgår från den stora redaktionen i Liljeholmen, strax söder om innerstaden.
Är det inte svårt att ha koll på alla dessa områden från Liljeholmen?
- Nej, det handlar inte om var man sitter och skriver sina artiklar. Så länge våra reportrar är ute på fältet och jobbar så blir det bra. Och det vet jag att våra reportrar är, säger Eva Radakovits.
Mitt i-tidningarna arbetar med en mallad layout. Varje vecka har reportrarna ett "beting" med artiklar som de måste producera. På sidan ett ska det alltid vara en story om ett människoöde. Det kan handla om någon som har blivit drabbad av någonting: blivit bestulen, misshandlad eller utsatts för något slags myndighetssvek. Det är en journalistisk filosofi som Basar Gerecci på Megafonen tycker är helt bakvänd.
- Jag tycker att Mitt i-tidningarna sprider en negativ stämning genom att bara fokusera på brott och drabbade människor. Det är precis den sortens journalistik som väcker misstro mot medier, säger Basar Gerecci.
Men Eva Radakovits säger att det är en myt att tidningarna jobbar så.
- Det finns dem som säger att vi bara skriver om brott. Och att vi gör det för att få fler läsare. Men det stämmer inte. Vi skriver om det som berör människor. Vi genomför regelbundna läsarundersökningar och sedan skriver vi om det som människor säger att de vill läsa om. Vi är väldigt lyhörda, säger Eva Radakovits.
I södra Stockholm utmanas Mitt i-tidningarna av Södra Sidan, en lokaltidning som jobbar efter helt andra tankar om mediers roll i en demokrati. Tidningen har sin redaktion i förorten Skärholmen och reportrarna är ständigt ute på Skärholmens torg och gör enkäter. De har även läsarpaneler med Skärholmsbor som får tycka till.
- Det går att bygga upp ett bra förtroende i förorter. Men det tar tid. Man måste jobba kvällar och delta i olika slags aktiviteter. En gång följde jag till exempel med ett gäng ungdomar från Fittja och Alby till Uppsala. Det var en studieresa om upploppen i Uppsala. Vi satt och åt pizza och diskuterade våra reaktioner. Vi fick en jättebra relation. Men det var ansträngande, säger Rouzbeh Djalaie, en av Södra Sidans grundare.
Enligt honom måste medier som vill göra en insats för ökat deltagande och bättre integration våga utmana den heliga principen om konsekvensneutral journalistik. Enligt denna princip är det en viktig del av press- och yttrandefriheten att journalister inte ska behöva ansvara för konsekvenserna av vad de publicerar.
- Man måste fråga sig om man bara vill ha många läsare eller om man också vill göra något bra för samhället. Jag säger inte att man ska skönmåla förorterna. Men jag är övertygad om att misstro finns där journalister inte har gjort ett bra jobb. Om man visar respekt för människor som bor i miljonprogramsförorterna så kan det leda till ett större kontaktnät. Och det kan öppna för väldigt bra journalistik i framtiden, säger Rouzbeh Djalaie.
På en anslagstavla i Megafonens lokaler i Husby hänger ett handskrivet A4-papper. Det är 16-årige Mohammeds bidrag till Megafonens boendeenkät "Dina tankar om platsen där du lever". Här är slutklämmen i hans text:
"Jag håller inte alls med om vad massmedia säger om förorter (speciellt inte om Husby). Här är det enligt dem hög kriminalitet och Stockholms avlopp. Journalister borde testa att bo här så skulle de se hur bra vi har det egentligen i stället för att se ner på vårt kära Husby."