Journalister åkte till "förorten" för att förstå valresultat
Dagarna efter valet fanns i de flesta tidningar artiklar som försökte förklara valresultatet. Vissa sökte svaren i förorter, andra i mindre tätorter.
På valdagen den 19 september åker Aftonbladet till Tensta, en förort till Stockholm. I artikeln med rubriken "Inte rasistiskt - men trångsynt" (rubriken syftar på boken Fishing in Utopia som nämns i texten) skriver journalisten om "skuggan" Muhammed som följt valrörelsen. Som alla talat om, men inte med. "Vem är han?" frågar skribenten retoriskt. Med Muhammed menas "invandraren". Och Aftonbladet har bestämt sig för att låta honom prata. Skribenten flaggar även tidigt i texten för att Muhammed, eller rättare sagt "invandraren", har röstat på ett förvånande sätt.
I Tensta centrum återfinns invandrarna i spelbutiken, i möbelbutiken, på konditoriet och bakom köttdisken med halalslaktat kött. Spelbutiksinnehavaren Kerim är dock inte invandrad till Sverige, han är född och uppvuxen här. Han säger att han har det bra i Tensta. Artikelförfattaren skriver att "efter en stund får jag känslan av att han struntar i indelningen svensk-invandrare".
Invandrarna i Tensta är precis som vi, vill skribenten säga. "Affärsinnehavarna dryftar samma bekymmer som alla småföretagare." Någon röstar blått, någon röstar rött. I slutet av artikeln har skribenten hittat en, menar han, verklig Muhammed som får yttra sig.
- Jag har redan röstat på Miljöpartiet.
Det är svårt att inte undra vilka förutfattade meningar om partitillhörighet som skribenten hade i åtanke åt personen i fråga. Trots den välmenande tanken om att sudda ut föreställningarna om vi och dem hjälper skribenten i den här artikeln till att upprätthålla den. Skribenten är medveten om schablonerna, men hjälper till att återskapa dem.
Två dagar senare är Aftonbladet i en ny förort, denna gång Rinkeby. Artikeln är bara en av flera artiklar under vinjetten nya kalla Sverige som påbörjades dagen efter valdagen. I Rinkeby har bara två procent röstat på Sverigedemokraterna, ändå väljer de att åka hit. Innehavaren av Rinkebygrillen, som även han bott i Sverige hela sitt liv, och hans kunder blir intervjuade om valresultatet med rubriken "Vi är rädda".
Den sista personen som intervjuas i texten är en etnisk svensk person. "Han bor i det mycket vitare Bromsten på andra sidan fältet men han går ofta hit för att handla. Många av hans vänner är invandrare och han gillar gatulivet i Rinkeby."
Genom att skriva ut att en plats är mer eller mindre "vit" läggs fokus på etnicitet. I nätupplagan av artikeln fanns ordet inte längre med.
Linda Hjertén heter skribenten bakom Aftonbladets artikel om Rinkeby. Hon jobbar vanligtvis med kriminaljournalistik men skrev denna artikel som hon tror är den enda hon skrev som handlade om Sverigedemokraterna. Hon har inte tagit del av någon diskussion på redaktion om hur tidningen ville rapportera om Sverigedemokraterna. Valet att åka till Rinkeby var enkelt.
- Det är självklart tycker jag. Sverigedemokraterna har ju gått till val på att stoppa invandringen och Rinkeby är en invandrartät förort, säger Linda Hjertén.
Nästa artikel i Aftonbladet samma dag handlar om Almgården, en förort i Malmö. Inledningen är dramatisk. "På baksidan av dimbankarna och Ringvägen börjar den andra världen. Den som sägs tära och äta av Sverige utan att ge någonting tillbaka. (...) Den kallas Rosengård. Människorna som bor där brukar kallas invandrare. Eller blattar. Eller muslimer. Eller negrer. Eller "apejävlar."
Trots att beskrivningen handlar om ett annat ställe blir likheterna mellan Rosengård och Almgården tydliga längre in i texten. Skribenten har träffat en ung Sverigedemokratsväljare. Hon är rädd för våldet i stadsdelen och har därför skaffat en hund. Hon tycker att "Sverige först och främst borde tänka på sina egna innan vi hjälper andra." En kommunpolitiker bekräftar våldsbeskrivningen: "Det har varit mycket av våld kring den här stadsdelen. Falangstriderna mellan kriminella gäng har rasat i närheten så det finns en genuin otrygghet i området." Han menar även att området präglas av utanförskap.
Den enda personen med invandrarbakgrund som får komma till tals är en man från Irak. Han får som representant för gruppen invandrare stå till svars för anklagelserna. Han gillar varken att bränna bilar eller råna folk. Han gillar att jobba, men just nu har han inget jobb.
Även DN gjorde ett reportage från Almgården samma dag. I dessa artiklar återberättas bilden av "förorten" som enligt flera forskare späder på uppfattningarna om att platsen har något nästan mytomspunnet runt sig, och där olycka drar fram. Här presenteras även en hotbild av invånarna i "förorten", de mörka främlingarna som är de Andra. Uppdelningen mellan de olika "lägren" är tydliga. "Svenskarna" vittnar om en samstämmig bild av kaos och hot om våld. Politikern verkar införstådd med problemet. "Invandraren" har en annan bild.
Problemet i många av dessa artiklar när reportern "åker ut" i "förorten" för att försöka förstå är att de gör just det - åker dit. De brukar inte vara där. De haffar intervjupersoner på gatan och hittar "invandrarna" som jobbar i servicebutiker eller gatukök. De flesta de hittar på gatan är arbetslösa eller pensionerade, för det är den tiden på dagen då de flesta arbetar. Kan de kanske ha en annan bild av området än de som jobbar? Eftersom skribenten inte har en egen bild av platsen kan de heller inte göra en utvärdering av vad som verkar troligt, och analysen uteblir.
Ett avstånd mellan "de" och "vi" återskapas ständigt i dessa texter, där de Andra blir exkluderade från de som är vi, oavsett om de är sverigedemokrater eller "invandrare". Problemen läggs alltså hos "dem".
Aftonbladet fortsätter sin resa genom det nya kalla Sverige.
"Vi letar bland radhusen och villorna. Och i hyreskasernerna på andra sidan centrum. Men vi hittar ändå ingen som kan förklara varför Sverigedemokraterna får 14 procent i Andersberg."
En man tror att väljarna är trötta på blockpolitiken och att SD:s väljare vill röra om i grytan. "Ungefär samma mekanism som fick folk att rösta kvar Lasse Brandeby i Let´s dance alltså", konstaterar skribenten.
Att väljarna röstar av missnöje verkar vara svaret på frågan. Att slå dank på dagarna är ingenting som anses stigmatiserande i Majorna i Göteborg, som Göteborgs-posten besökte den 21 september. "Här rör sig folk på gatorna även en vanlig vardag" skriver skribenten och beskriver Majorna som en stadsdel där det mest bor unga människor, småbarnsfamiljer och studenter. "Här finns ekologiska butiker och kaféer som självklart har vegetariskt på menyn."
Två småbarnsmammor haffas på gatan. De är förvånade över att Sverigedemokraterna fick några röster alls där. Sedan hastar de vidare för en fikapaus. Här handlar valresultatet om Miljöpartiet och stämningen i texten är en annan. Konfliktlös. Det är stor konstrast till reportagen från förorterna.
GP besöker också Rannebergen i Göteborg, där Sverigedemokraterna fått ett högt stöd. Skribenten börjar med att uppskatta paraboltätheten till en tredje- eller fjärdedel och om detta är tumregel så är det alltså en lika stor del av befolkningen med en utländsk härkomst. Några riktiga siffror om de boendes härkomst presenteras däremot inte.
Bilden av Sverigedemokraterna som något mörkt och hotfullt målas upp av en förbipasserande. "Det är väl känt att det är många SD-anhängare här. Nu har de smugit omkring på nätterna och delat ut flygblad." Två pensionärer menar att det är skillnad mellan flyktingar och invandrare. "De som flugorna kryper på kommer aldrig hit. De har inte råd." Både etniska svenskar och människor med invandrarbakgrund intervjuas, men de presenteras på olika sätt - vi får veta ålder på "svenskarna" men inte på de som härstammar någon annanstans ifrån. Istället får vi siffror på hur länge de varit i Sverige.
Stephan Lövgren på GP skrev artikeln om Rannebergen, och menar att den skillnaden han gjorde mellan att sätta ålder på svenskar och antal år i Sverige på en kurdisk kvinna inte var ett medvetet val. I vanliga fall jobbar han som ekonomireporter. Just den dagen fick han hoppa in i politikredaktionen.
- Det var tänkt som en ögonblicksbild. Jag åkte dit för att Sverigedemokraterna fick mest stöd där och jag ville skildra stämningen. Men det regnade den dagen och det fanns inte så många att intervjua, säger Stephan Lövgren.
Han ställde inga följdfrågor till pensionärerna om deras syn på invandringen, eftersom det inte var del i hans uppdrag den dagen, menar han. Däremot tror han att artikeln hade sett annorlunda ut om han jobbat på politikredaktionen på heltid.
- Då hade jag varit mer insatt i ämnet. Förhoppningsvis hade jag kunnat ta några steg längre då, säger Stephan Lövgren.